Två album definierar sommaren 2008 och ger den en skimrande, oceanisk infattning. En ny skiva och en gammal, som ändå blir ny därför att den länge varit utgången och omöjlig att få tag på, och nu i sommar kommit i remastrad lyxutgåva. Det rör sig om Seattlegruppen Fleet Foxes debutalbum, kanske årets bästa skiva hittills, och Beach Boysmedlemmen Dennis Wilsons soloalbum Pacific Ocean Blue från 1977, en genial skapelse som låter förbluffande samtida i sin klangliga impressionism och fria rörlighet över stora ytor.
Trots tidsavståndet har skivorna mycket med varandra att göra. Båda är förbundna med det sommarens ljus som förtrollar och förblindar. Melodierna fångar ljusreflexerna över vattenytan, men står också i förbindelse med de dunkla underströmmarna. Vattenmusik, drömmusik, dödsmusik.

Dennis Wilson var den i Beach Boys som surfade. Men han var också den oregerlige och sjövilde, med klippkort till Vildingarnas land. Ungefär ett år före Sharon Tate/LaBianca-morden 1969 började han umgås med Charles Mansons sekt The Family, och såg även till att Beach Boys spelade in Mansons melodi ”Cease to Exist”, men under titeln ”Never Learn Not to Love”, på albumet 20/20.
 Pacific Ocean Blue handlar, från början till slut, om vattnet som element, om havets oändlighet, om längtan efter flytande tillstånd, om havsljuset som strömmar genom rummet. Men det som låter ljust och lätt är förrädiskt. De flesta av låtarna präglas av sorg och saknad, av en mörk ambivalens, ”I’ve never seen the light that people talk about”. I sin tematik förebådar skivan Dennis Wilsons drunkningsolycka sex år senare, i december 1983.
Dubbelheten och den dubiösa känslan påminner inte så litet om det som uttrycks i Franz Schuberts sångcykel Die schöne Müllerin som också den slutar med att huvudpersonen dör genom drunkning.

Så är det med nästan all musik som berör på djupet: den går inte riktigt att begripa, den är hela tiden både och, kombinerar skönheten med melankolin och det glansfulla med det ofullgångna. Det gäller också Fleet Foxes, vars spröda och invecklade sångstämmor ansluter till traditionen från Beachs Boys och Crosby Stills Nash & Young, men utan att hamna i det inkrökt retrospektiva. I ”Tiger Mountain Peasant Song” sjunger låtskrivaren Robin Pecknold att avståndet till världen förvandlar honom till demon.
Refrängen handlar om vad det egentligen är som försvinner när kroppen dör, ”How can the body die? you tell me everything, anything true”. Det är vackert på riktigt.