Polisen slår upp en stadig mur framför Malmöoperan medan det gigantiska demonstrationståget drar förbi. Premiären försenas en halvtimme i väntan på att yrkesmarodörerna Svarta Blocket ska passera.
Det hade aldrig hänt i Pinochets Chile. Kanske har mänskligheten ändå gått ett steg framåt och börjat inse att ett brott aldrig sonar ett annat brott.
Noterar man att Malmöoperan så pass snart efter fjolårssuccén Dead man walking spelar ut ännu en filmbaserad opera, Death and the maiden, skjuter man litet snett. Rättare uttryckt är filmerna och operorna grenar på samma träd: en dokuroman och en teaterpjäs. I Death and the maiden möter ett av juntans tortyroffer en av sina bödlar från femton år tillbaka och börjar spinna på en hämndeaktion. Mer ska här inte berättas, för det kan ju hända att någon inte sett pjäsen eller Roman Polanskis filmatisering, och detta är något så ovanligt som en opera där det inte bara är spännande hur det berättas utan även hur det slutar.

Jonas Forssell har till sin andra Malmöbeställning – den första var Träskoprinsessan – haft ovärderlig hjälp av originalförfattaren Ariel Dorfman. Kanske inte precis vad man kunnat vänta sig har Dorfman reducerat sin pjäs till slank operatext just av det slag som Verdi brukade önska sig: ”få ord – få, men betydelsefulla”. Och Forssells musik fyller ut orden, formar musik som i sin tur formar människor och konflikter.
Det är omskakande och svidande skönt och lyckas till och med nå fram till en tragedins renande ”katharsis”.
Lika spännande är det att uppleva hur Erika Sunnegårdh i rollen som den våldtagna och torterade Paulina Salas går i närkamp med en jätteroll som ingen tidigare sjungit. Att tryggt kunna luta sig mot etablerade figurer som Turandot och Fidelio är något helt annat än att som nu vara först med att lägga ribban. Förutom vokal prakt och uttryckskraft har hon även den sceniska karisma som trovärdigheten kräver. Hennes jämlike är Fredrik Zetterström som maken Gerardo, lika övertygande i kärlek som vankelmod.

Det är snarast upphovsmännens fel att inlånade tenoren Joseph Wolverton aldrig riktigt får komma till sin rätt som dr Miranda, tortyrexperten som vet exakt hur mycket elektrisk ström en människa kräver för att tala och tål för att inte kollapsa.
Kören svarar för gripande bakgrunder och inpass som de försvunnas skara, Los Desparecidos, och orkestern under Thomas Søndergård lyckas få ett alls icke okomplicerat partitur att klinga enkelt och spontant. Bengt Gomérs scenbild är fantasieggande med paret Salas vardagsrum vid rampen och i fonden fängelsekaklet bakom vilket ”los desparecidos” ofta gör sig påminda. Det enda jag inte köper helt i Åsa Melldahls regi är de fyra frackklädda pantomimiker vars roller och funktioner hela tiden tycks växla, ibland med distanserande och till och med förlöjligande effekt. Jag hade föredragit ett komprimerat kammarspel på tre.
Schuberts Döden och flickan-kvartett som spelar en så avgörande roll i handlingen får själv komma till tals emellanåt. Det är djärvt av Forssell. Bättre operamusik än någon annan i Sverige just nu skriver han måhända, men inför Schuberts urkraft bleknar han en smula.