Jag hittar fyrtiofem flimriga, raspiga sekunders youtube där Bela Bartók spelar sitt Allegro barbaro. Han tolkar sin egen musik som om den vore av någon annan, fritt och rasande. Vi växlar ett snabbt men förtroligt ögonkast.
1881 – 1945. Då finns inget jubileum inom synhåll av det slag som Bartók hade behövt. Ett av 1900-talsmusikens väldigaste namn verkar ha hamnat i bakvatten, inte svårförklarligt när slölyssnandet under minsta motståndets lag brer ut sig allt mer. Inte mycket musik är värd samma möda som Bartóks.

När de briljanta Gävlesymfonikerna under Robin Ticciati gästspelade i Berwaldhallen i söndags fick stockholmarna för tredje, möjligen fjärde, gången på två säsonger höra Bartóks medhårsstrykande och ganska utnötta tredje pianokonsert. En tragedi ligger i bakhåll. Den döende Bartók ville ge sin unga hustru Ditta ett populärt hållet stycke som kunde rädda henne från armod i landsflyktens USA. Som ersättare för annonserad pianist infann sig den celebre Peter Donohoe, fast man kunde säkert ha hittat någon solist på tågavstånd, som i motsats till Donohoe lärt sig konserten tillräckligt väl för att spela den utantill.
Betydligt fräckare och fräschare kändes spelöppningen med Haydns ”kaos”-förspel till Skapelsen liksom György Kurtags Quasi una fantasia, där alla små instrumentgruppers frågor och svar genom Berwaldhallen tycktes ge klingande liv åt en surrealistisk tavla, vars helhet blev större än summan av delarna.

Diplomanden Henrik Berg som i går drog in på Berwaldhallen gjorde all rättvisa åt Bartóks temperamentsfullare andra konsert, djävulskt svår och grymt skön. Numera har vi lättare att höra en glad bymusikant going baroque i den musik som av en skrämd kritiker beskrevs som ”en larmande tvekamp mellan piano och orkester” – det var 1934, när Bartók själv var här.
Med Alfvén, Bartók och de Falla på programmet satte Niklas Willén den folkmusikaliska inspirationen i centrum och ordnade tillsammans med Berg och Radiosymfonikerna en riktig rustik fest. Men nu väntar vi bara på  Bartóks första och bästa pianokonsert, som jag misstänker inte spelats här sedan hösten -61 av Greta Erikson och Sixten Ehrling. Måtte jag ha fel.