Ironiskt nog är det ledaren för en indie-operascen i London som regisserar Askungen på krisande Malmöoperan. Här har ju de kulturfientliga politikerna nyligen snuvat huset på avsevärda möjligheter att fortsätta den storslagna och konstnärligt integritetsfulla vägen. Nästa år måste man klara sig med 12–13 miljoner kronor färre och på grund av det har operachefen Lars Tibell slutat, ungefär som en sjukhuschef lämnar byggnaden när man inte längre får resurser till att bota sjuka. Två ganska långt framskridna operaproduktioner har måst läggas ner.
I går var dock Malmöoperan vid full vigör när Rossinis Askungen, en av Tibells konstnärliga bebisar, fördes till dopet.
Nämnda Londonverksamma regissör, Alessandro Talevi, är på väg att bli operans svar på Alexander Mørk-Eidem, med sina spirituella läsningar och visuella fantasi. Talevi har tidigare förlagt Haydns La fedeltà premiata till ett Big brother-hus, tolkat Debussys Pelléas och Mélisande som ett Strindberg-drama och placerat Händels Orlando
i en sagolik ring med orkestern i mitten.

Vad är väl en bal på slottet? Jättetöntig. Alltså gör han Askungesagan till en filmstjärnesaga med Fellinitwist vilket oväntat visar sig passa utmärkt även för Ferettis
libretto. Sångarna rör sig så ledigt i Madeleine Boyds välsittande och roliga 50-talskostym och scenografi i och utanför den italienska drömfabriken Cinecittà.
Trollkarlen är en åtråvärd regissör, styvsystrarna provfilmar och gissa vem som får rollen, drömprinsen och hela uppmärksamheten?
Askungens avslutande försoningsaria, där hon förlåter sin elake far och styvsystrarna, är ju ett givet tacktal på Oscargalan. Rollen sjungs av Clara Mouriz som har en flödande mezzo, intressant och vemodig, utan ekvilibristiska manér. Matchar henne bäst gör Luciano Botelhos distinkt vackra tenor (Ramiro) och Jakob Högströms urmusikaliskt attraktiva baryton (Dandini).
Är de viktigaste sångarna så bra och konceptet så vältänkt in i minsta rörerelseinstruktion, då kan man nästan överse med några bleka insatser i birollerna.
Låt oss hoppas att framtiden också innehåller intressanta produktionsteam som detta och att dirigenter som Brad Cohen får fortsätta att utveckla orkestern.
Annars är det läge att rådfråga Talevi om hur man gör stor konst med små medel.