Konserthuset fylls av hedervärda borgare, som stärker sig med världens bästa musik, väl spelad och tacksamt mottagen. På ett antal länders avstånd skall just den uslast tänkbara musik förses med den mest luxuösa inramning och förpackning, allt medan folk för spektaklets skull förtrycks och fördrivs och har ganska långt till den tänkta euphorin.

Nåja. Beethovens fjärde symfoni tillägnades den schlesiske furst von Oppendorff, som för att ha råd med privatorkester valde sin personal bland musiker. Dubbelarbete sålunda. När den berömda femman för första gången klingade var det med halvdana musiker (de heldana spelade Haydn på annat håll) som helt enkelt inte hade råd att tacka nej, fast de helst sluppit spela med och under krutdurken Beethoven. Och vad Beethovens egen moraliska vandel beträffar hade han i samband med fjärde symfonins tillkomst gjort sig osams med adliga gynnare för att han vägrat underhålla franska officerare. Men i femte symfonin gick det utmärkt att brassa på med den mest napoleonska pompa i hopp om en framtida ställning i Frankrike.

Den här gången var det Christian Zacharias tur att ta över taktpinnen hos Kungliga filharmonikerna. I den älskvärda fjärde symfonin hade i alla fall jag önskat ännu ett snäpp på kontrastknappen för högre spiritualitet och temperament. Den berömda femman fick däremot en föredömlig behandling, inte minst tack vare att Zacharias verkligen respekterade Beethovens partitur och återförde den kända öppningsappellen till ordningen.

Några småmissar, individuella såväl som samspelsmässiga, skulle dock varit fler för att bita på Beethoven.

Fotnot. Beethovenfestivalen fortsätter den 30/5 och 2/6.