Det räcker faktiskt att slänga ett öga på rubrikerna. Sedan är man fullständigt skräckslagen. Tusentals smittade! Nya fall bekräftade! Behållare med svininfluensa exploderade på tåg i Schweiz! Reinfeldt sa nej till vaccin-fabrik! Alldeles uppenbarligen ligger vi väldigt risigt till.
Eller? Ingen vet riktigt. 
Journalisterna försöker ta reda på saken och kommer som väntat tillbaka med rubriker som ser ut som, just det, rubriker: spring och göm dig snabbt för här kommer en k-a-t-a-s-t-r-o-f!
En stor del av journalistiken närs av rädslor. Om vi känner rädsla inför något, blir ämnet också intressant för medierna att skildra. Men när medierna väl gör detta, bidrar ju det faktum att journalisterna har lyft upp ämnet till att vi blir ännu mer rädda. Och då har plötsligt nyhetsredaktionerna också fått en anledning att ge ytterligare plats åt bevakningen. Så snurrar panikhjulen igång och till slut är inga vinklar otänkbara, ingen aspekt på skräcken för liten.

När rädslan för fågelinfluensan var som störst för några år sedan, fick landets reportrar på det här sättet svenskarna att hamstra Tamiflu. I efterhand kan man konstatera att det här så klart inte var en receptshopping mot smittan, utan mot rädslan. Egentligen mot journalistiken.
Nu smäller det i rädslodörrarna igen och medierna fylls av pandemirapporter. Vi vet fortfarande mycket lite. Men rädda – det är vi från dag ett. 
Måste vi vara det? På just det här sättet? 
Oavsett vad utgången av denna nya smitta blir, är denna fråga berättigad. För panik leder aldrig till något gott. 
I dag är nyhetstempot fyra gånger så snabbt som under fågelinfluensans dagar och nu har dessutom de sociala medierna fått ett ordentligt genomslag som diskussionskanaler. 
Statliga Krisinformation.se har snappat detta och startat en twitterkanal för att snabbt nå ut med nyheter och information. 
Men vad händer bland användarna? Bidrar mikrobloggandet till att sprida kunskapen eller att öka rädslan? 

Mängden information som slungas runt i dessa kanaler är ju trots allt mångdubbelt så stor som i traditionella medier och skrapar man bara på ytan kan man lätt få känslan att världen håller på att fyllas av telegramartat pandemiskt twitter. 
En länk till en tidning hit, en länk till en myndighet dit, en retweet av ett inlägg hit, en egen fundering dit – och vi vadar plötsligt till midjan i skräck.  Lika fort som kunskap sprids över världen på några sekunder, kan alltså överdriven rädsla göra det. Men en sak som talar mot att de sociala medierna ökar panikspridningen är att rädslospiralen – den som traditionella medier nästan alltid hamnar i – inte tycks komma igång på mikrobloggar som Twitter. 
Det kan finnas en anledning till det. För ju mer vi pratar om hemska saker, desto mindre rädda blir vi. Kanske kan själva samtalet i sig dämpa paniken? I så fall har vi till slut funnit det motgift mot  panikjournalistiken som tidigare bara har gått att införskaffa på apotek.