– Kvällen då muren föll var jag i en studio med Nick Cave och mixade ”The Weeping Song”. Den låg på en återvändsgata i Kreuzberg, vid en gränsövergång, och det var vanligtvis helt döda kvarter. Det fanns ingenting där. Men när vi såg på tv vad som hände, och sedan tittade ut, så var där fullt med människor.
Nästan 20 år senare sitter Blixa Bargeld på en liten italiensk vinbar på Rosenthaler Strasse och försöker stirra ihjäl flugan som cirklar kring hans vinglas. Han bär läsglasögon, är några kilon tyngre och ser sundare ut än på 80-talet, när hans Einstürzende Neubauten med industriskrot och vinkelslipar skapade soundtracket för ett kallt Europa strösslat med kryssningsmissiler.
– Ja, jag blev förvånad, säger Bargeld efter en stunds tvekan. Det låg något i luften, det var vissa stämningar som hade byggts upp, men ändå.
Berlinmurens fall symboliserar slutet för 40 år av kommunistisk diktatur i Europa.
Men det innebar också slutet för den speciella kultur som vuxit fram i det mur- och minfältsomgärdade Västberlin, den fria världens skyltfönster, en hårt subventionerad kapitalistisk enklav mitt i den socialistiska mönsterstaten.
Västberlin saknade stora industrier. Arbetslöshetskurvorna steg brant från 60-talet och framåt. Men Västtyskland (och Nato) ville absolut inte lämna den strategiska staden åt ett osäkert öde, utan pumpade in pengar för att människor skulle stanna där.
Det fanns dussintals teatrar, mängder av kulturfestivaler. Nyexpressionisterna i Die Junge Wilde fanns i Västberlin. Musikscenen blomstrade med inspiration från internationella besökare och inflyttade storheter som Iggy Pop och David Bowie (som kom hit på flykt undan droger och beroende – en inte helt lyckad idé).

Västberlin i skuggan av betongmuren var som en stor grå tryckkokare, befolkad av husockupanter, spioner och turkiska gästarbetare. Här föddes Blixa Bargeld som Christian Emmerich 1959.
– Det där kan jag inte riktigt uttala mig om. Västberlin var allt jag kände till och muren inget jag egentligen tänkte på. Östberlin besökte jag en gång som liten med mina föräldrar för att gå på Pergamonmuseet, men det var krångligt och dyrt för västberlinare att åka dit. Svårare än för andra västtyskar. Senare, med Einstürzende Neubauten, var vi inte välkomna.
– En orsak till att många unga västtyska män kom till staden var att man inte kunde bli inkallad till militärtjänst. Västberlin var demilitariserat. Sen var det praktiskt att hela S-Bahn-nätet, även i väst, ägdes av Östberlin. Om polisen ville… prata med dig var det bara att hoppa på ett tåg. Då kunde de inte göra något.
Om 68-generationen hade drömt om revolutionen och i några fall gått så långt som att bilda stadsgerillor och spränga varuhus, tycks de som var tio år yngre inte ha sett några alternativ över huvud taget. Utopierna hade förlorat allt skimmer. Kvar i det tidiga 80-talets Västberlin fanns bara Kreuzbergs dygnetruntöppna barer och en nihilistisk livsinställning.
För även om livet i Västberlin hade fördelar, kände många där att livet på något vis rann ifrån dem, att de inte skulle fungera någon annanstans än innanför muren.

Blixa Bargeld viftar efter flugan som fortfarande inte vill lämna luftrummet kring oss. Förändringen från läderklätt skelett med tredjevärldskrigsfrisyr och amfetamin i blick till distingerad tysk kulturpersonlighet i kostym som beställer mer vin på italienska (som jag först misstar för någon skum berlindialekt) framstår som självklar. 30 år med bibehållen karisma. Han är gift, har en ettårig dotter och gav nyligen ut en bok om gourmetrestauranger.
Bargeld vidhåller att en reformerad östtysk stat hade varit bättre än ett återförenat Tyskland och samtidigt som han suckar över den tyska specialiteten att sopa historien under mattan lyckas han slutligen mosa den envetna flugan mot ekbordet. Av muren återstår fragment, medan glänsande nya skyskrapor reser sig över Potsdamer Platz.
Man anar någon sorts saknad. De senaste tio åren har han bara besökt Berlin för att spela in musik och delat sin tid mellan San Fransisco och Peking. Dagens Berlin är technoklubbar och Love Parade, inte svartklädda nihilister.
Den tyska återföreningens signaturmelodi blev Scorpions ”Wind of change”, inte Einstürzende Neubautens ”Haus der Lüge”. Förstås. Blixa Bargeld blickar ut genom fönstret, ner mot Hackescher Markt.
– Vi har nyligen skaffat en lägenhet i närheten. Det är väldigt trevligt här. Men Berlin är inte samma stad längre.