På W.A. Mozarts 250-årsdag den 27 januari 2006 återsamlades kritikerkollektivet Feber på Expressens kultursidor. Här är LENNART PERSSONS text om Mozart som sin tids rockikon.
Jag vet, egentligen, inte ett skit om konstmusiken.
Men man behöver inte veta för att känna.
Och när jag hör klarinettkvintetten från 1789, partiet där soloinstrumentet en bit in i den långsamma satsen tyngdlöst älskar med en lika sinnligt genomskinlig fiolstämma, då smälter alla föreställningar om att själ och kropp skulle vara två olika saker bort. Då är det som med kärleken till ens barn; den har inget slut, den är en känsla som på något vis alltid multiplicerar sig med sig själv. Mozart multiplicerar lika mirakulöst den kärlek han frammanar med sin musik. Det blir väldigt stort.
Och jag känner att det är musik som hör himlen till.
Sen tar man reda på saker och finner att den där Amadeus ju knappast
var något gudabarn. Han var snarare den förste rockstjärnan, en modell för vår tids lillgamla, strategiskt mediehorande, maniskt kändisskapsjagande anabolatalanger.
Med en pappa/manager som likt Elvis-skuggan Tom Parker eller Michael Jackson-pappan ljög och manipulerade för att höja sin skyddslings marknadsvärde.
Pappan förfasade sig över sonens leverne: denne och hans hustru var uppe alldeles för sent på nätterna, sov bort morgnarna och lämnade ett hav av tomma vinflaskor efter sig. Amadeus var en mästerfestare och spenderade för mycket pengar; det ryktades att hans spelande gått överstyr.
Han var skamlöst begåvad, men jobbade hårt, fast det såg ut som om han fick allt gratis. Och han blandade, trots att han var religiös, inte in Gud i den kreativa processen. Han utmanade vedertagna musikaliska normer, fast det var tabu. "För många toner, min käre
Mozart", som kejsaren i Wien uttryckte det.
Han såg till att bli sparkad från hovet i Salzburg när jobbet med att skriva standardstycken blev för trist.
Han var fåfängt mån om sitt utseende och hade en förmåga att bli kär i varje kvinna som kom i hans väg, från studenter till kusiner.
Kvinnosynen var värdig åttiotalets hårdrockscen. Frun karakteriserade han så här: "Hennes hela skönhet består av två små svarta ögon och en tjusig figur."
Han talade och förde sig uppenbarligen som en rock'n'roller, tog sig genom livet med ett kaxigt grin på läpparna. Men när han dog, bara 35 år gammal, slängdes han i en omärkt massgrav.
Frågan är bara om det var värre än att som Lennon skjutas av ett galet fan eller att få se sitt liv hudflängt i massmedierna. Vi har inte blivit snällare mot våra exceptionella talanger. Vi offrar dem med illa dold nonchalans.
Man tänker på Ryan Adams, americana-underbarnet som just begravts av ett skoningslöst medieuppbåd. Förmodligen definitivt den här gången, trots att han precis gjort ett fantastiskt album, det mest personliga och rika i hela hans korta och ändå så innehållsrika karriär.
Kanske är han för extravagant i sin påfågelaktiga självsäkerhet?
Kanske för sorglöst produktiv? För snygg och för duktig på att förföra hollywoodstjärnor för att vi ska kunna älska honom medan han fortfarande är i livet?
Man kan undra över hur Mozart hade hanterat dagens avundsjuka.
Eller snarare, hur den hade hanterat Mozart.
LENNART PERSSON
