Efter fyrtio sidor av Mo Yans genombrottsroman Det röda fältet (utgavs 1987, kom ut på svenska 1998) har en hel bybefolkning redan massakrerats av japanerna. En ung brud på väg i bärstol till bröllopet blir så omskakad av de burdusa bärarna att hon spyr, sedan försöker en rövare råna bröllopsföljet men blir avväpnad och ihjälsparkad av alla männen. Året är 1939, ungefär samtidigt som Saltsjöbadsavtalet här hemma, bruden i brudstolen är berättarens farmor.

Jag var med och ordnade med en begravning härom månaden och fick då veta att FONUS gravstenar nuförtiden huggs i Kina. Våra Happy Meal-leksaker, våra gympaskor och våra mobilkomponenter görs i ett land vi betraktar med lika delar undran och främlingskap. Mo Yan är på ett plan en vittnesförfattare, någon som kan lära oss om landet som hugger stenarna till våra gravar. En traditionell bondeepiker som för tankarna till Väinö Linna eller Yasar Kemal, en författare som från sin utvalda plats på jorden kan få en svensk att känna precis hur exceptionellt stillsam vår svenska närhistoria är.

Som kan skildra hur berättarens farmor som liten flicka får fötterna lindade och deformerade så man förstår att berättaren måste stiga ur sin berättelse och ropa ”Ned med feodalismen!”.

Som kan få oss att begripa att den fångne mulåsnedrivarens hat kommer att rikta sig mot de egna mulorna, i stället för mot japanerna.

Som alltså kan få oss att förstå de historiska processer som driver fram det Stora språngets svältkatastrof, kulturrevolutionen och dagens enpartistat.

I den senast utgivna, Ximen Nao och hans sju liv (2006), får vi följa de processerna på nära håll. Huvudpersonen, en rik godsägare, avrättas efter revolutionen 1950 och återföds sedan i tur och ordning som åsna, oxe, gris, hund och apa. Den episka grytan är här kryddad med en mix av traditionella reinkarnationsföreställningar och lite postmodernt jongleri med litterära nivåer (en författare som heter Mo Yan spelar en viktig roll), men framför allt en skildring av Kina under de senaste femtio åren, tills godsägaren slutligen reinkarneras som människa igen på millennieskiftets nyårsnatt och börjar diktera den roman vi nyss läst för författaren.

Den förre kinesiske Nobelpristagaren, Gao Xingjian, fick kritik för sexskildringar som ansågs manschauvinistiska. Så långt vill jag inte gå i Mo Yans fall, även om han tydligen har skrivit en tyvärr oöversatt novell med titeln ”Människan dör, men inte kuken” (i sig skäl nog för ett Nobelpris). Humorn är dock vad man brukar kalla burlesk: skildringen av hur den som åsnehingst reinkarnerade Ximen Nao betäcker ett sto är kanske längre än jag skulle ha föredragit.

”Mustigt” är det förfärliga adjektiv som brukar användas i fall som dessa. Det hänger ihop med att Mo Yan är rotad i den traditionella, kollektivistiska epiken, i ett samhälle där de stora kollektiva dramerna ligger nära i historien. Ironi och individualpsykologiskt finlir, som hos Nobelprisfavoriten Alice Munro, hittar man inte hos honom. Inte heller en så subtil och resonerande analys av den historiskt representativa erfarenheten som hos Assia Djebar, den många faktiskt trodde skulle få priset. Däremot visar det att historien inte är slut, vad man än kan få för sig från en europeisk synvinkel, och att dess kraft fortfarande driver romanen.

Och på en rent representativ nivå kan man glädjas åt att priset för första gången på många herrans år går till en icke-europé som inte emigrerat till Europa (till skillnad från Gao Xianjian, V.S Naipaul och Mario Vargas Llosa). Till skillnad från fotbolls-VM kan man inte kräva att Nobelpriset ska rotera mellan kontinenterna efter ett fast schema. Men om man nu tror på att litteratur kan öppna våra ögon för andra människors erfarenhet – vilket är en förnuftig omtolkning av Alfred Nobels ”idealiska riktning – är det rimligt att det kan handla om människor bosatta utanför Europa också.