Om Mo Yan inte är särskilt bekant för den kulturintresserade svenska allmänheten, kan motsatsen sägas om Zhang Yimou. Ifall en svensk har sett en enda kinesisk film, är den i regel regisserad av Zhang, som spelfilmsdebuterade 1987 med en filmatisering av Mos Det röda fältet. Precis som flera av hans senare filmer (Den röda lyktan, Att leva, Hero) blev Det röda fältet en stor succé i väst och etablerade Zhang som den mest exportvänlige i "den femte generationen" av kinesiska regissörer.

Filmens litterära ursprung märks i bruket av berättarröst – det är en sonson i samtiden som berättar historien om sin farmor, en fattig 20-talsflicka som gifts bort till en elak rik man, gör kollektiv av vinfabriken efter makens död och blir ihop med en av bärarna. Men Det röda fältet är inte en rakt avfilmad roman, redan här etablerar Zhang sin särpräglat färgmättade – och ärligt talat rätt kitschiga – stil. Omedelbart i den första scenen återfinns hans emblematiska motiv: de röda vajande tygerna.

Vid genombrottet sågs Zhang som en motståndare till regimen. Det röda fältet må vara kompatibel med en patriotisk ideologi – när en lastbil med japanska soldater dyker upp leder farmodern bybornas tappra motstånd – men de kinesiska censorerna plockade ändå fram saxen.

Liksom Mo möter Zhang i dag i stället kritik för sin regimnära ställning, särskilt sedan han regisserade OS-invigningen 2008. Det röda fältet fungerar utmärkt som en introduktion till Zhangs konstnärskap, möjligen även till Mos, men de röda tyger som sågs som potentiella frihetssymboler på 80-talet vajar nu bredvid kommunistpartiets fana.