”Jag går tillbaka till platser som inte finns” sa Einar Hylander om sitt konstnärskap och parollen passar även för Bonniers konsthalls Mot tiden. I grå gångar av arkitektbyrån SPRIDD finns 20 konstnärer och författare; alla på utflykter i förflutenhetens vindlingar. Hur ser ett sådant kreativt återvändande ut anno 2007? Mycket svartvitt, mest foto och text, ofta 1800-tal och ockultism. Ett utmärkande drag är också konstnärens ambivalens mellan andlöst betraktande och mindre pietetsfullt omskapande.
Ulla von Brandenburg illustrerar detta i ”Stage III”. Besökaren träder in i ett hybridiserat rum mellan målningar av scen och loge. Just strövandet mellan olika berättelser verkar ha varit metoden par excellence. Fabian Kastners Oneirine: roman i tusen delar parasiterar helt på annan litteratur. Förbluffande många böcker han använt är samlade i konsthallens mitt; en oredigerad version av hans roman, står det på skylten. Johan Thurfjells Tillbakablick (som om det varit en övning) är också ett exempel på litteratur i det utvidgade fältet. En banal historia möter en flygplats i ett utförande som återigen gör Thurfjell till ett text-och-modellgeni. Människorna utanför hans vänthall är spikar men annars råder det ingen brist på mänsklig kropp i utställningen.
Martin Karlsson har fotograferat personalen på Skansen i Stockholm. Jäntan i huckle på det svartvita fotot är som tagen ur sockenstämman men befinner sig i glipan mellan det dokumentära och vår fantasi och där bränner det till. Ett återuppförande med rötter i 1800-talets tablåer och levande historia med förgreningar i subkulturer gör sig gällande. Ulrika Minami Wärmling visar verk ur sviten ”Les Pièces Noires” där bleka gother, däribland hon själv, poserar i historieromantisk skrud. I brist på bättre måleri är det en effektfull mix av mystik och oljefärg. Robert Kusmirowski gör också bruk av den egna kroppen. Han har gjort en docka av hur han skulle se ut om hundra år ifall han dog och balsamerades idag. Ja, han skulle se ut som en docka. Tidsödande för både upphovsman och publik.
Mestadels är det dock inte segt utan spännande att se folk simma motströms, mot tiden, för att nå fritt vald källa. Lite snopet blir det när många når samma källa eller känsla av dokumentära hågkomster och gåtfullhet. Precis som film om stenåldern från 70-talet berättar mest om 70-talet säger denna trojanska häst mer om vår egen tid än om andra tider. Till utställningen hör boken Anakronismer; en fördjupning av ett postmodernt läge och en souvenir från en tidsbesatt tid.
