Gunnar Wetterberg blir själaglad över att träffa en annan skåning.
Han hoppar upp från bakom sitt skrivbord och börjar entusiastiskt berätta om planerna på att skriva en ny skånsk historia (en uppdatering av Ingvar Anderssons standardverk Skånes historia från 40-talet), om en dansk hemsida för källskrifter som han precis har upptäckt och om sina semesterresor då han brukar ta med sig familjen till skånska kyrkor.
Har jag sett Trydemästarens dopfunter? Vittnar de inte om överraskande täta förbindelser mellan Skåne och Europa under 1100-talet? Verkar det inte som om Österlen överhuvudtaget varit betydligt viktigare än man trott under medeltiden med sina nära förbindelser med Bornholm och Östersjölandskapen?
Jag har funderat lite grann på politik och bildning under hösten och det finns ingen som är bättre att prata med om saken än Gunnar Wetterberg.
Wetterberg är en lång, ivrig 55-åring med pojkansikte, numera samhällspolitisk chef på Saco med en lång politisk bana bakom sig, dessutom historiker med en stor biografi om den svenske förvaltningens fader, Axel Oxenstierna, på meritlistan.
Han är också en av de mest naturligt bildade människor jag träffat på. Utan att blinka eller någonsin falla in i ett docerande tonfall drar han paralleller mellan svensk och amerikansk demografi och hur det påverkar samhällsklimatet, eller förklarar hur erfarenheterna från 1878-79 års finansiella kris hjälpte Wallenbergarna att klara sig igenom den som följde på första världskriget.
Men nu var alltså frågan om politiker verkligen är mindre bildade än förr i världen, ett av många påståenden som cirkulerat under den stora debatten om bildningsnivån i samhället.
Björn Elmbrandt hävdade i Arena att kulturnivån i hela samhället sjunker när politiker inte längre – som Tage Erlander – läser skönlitteratur på fritiden. Åsa Linderborg menade i en radiodebatt att politiker rent generellt var ointresserade av kultur, Carl Rudbeck kom sättande från motsatt politiskt håll och attackerade en borgerlighet som bara var intresserad av innebandy och villarenoveringar. Stämmer den bilden?
Wetterberg är delvis benägen att hålla med och spårar förändringen till den tid då han själv kom in i politiken, som tonårig styrelsemedlem i elevorganisationen Seco.
– Ungefär kring 1970 hände det nåt med rekryteringen. Det var då jag själv höll på med kårpolitik och det var då det började skapas tjänster för unga inom politiken. Folk tog inte ens ut sin examen, utan gick direkt över till nån tjänst. Och den bakgrunden har de flesta inom politiken i dag, med Anders Borg som ett av få undantag: de specialiserar sig väldigt tidigt, umgås bara med folk som de själva.
– Jag var själv inblandad i vpk och det slog mig att folk bara umgicks med varandra. Det är klart att det blir en utarmning kulturellt, och det slår över partigränserna.
En annan sak, fortsätter Wetterberg, är dock frågan om vad som är rimligt att kalla bildning.
– För många av oss var det vad våra föräldrar kunde rabbla, Fänrik Ståls sägner och så. Men naturvetenskap är på väg att bli en del av bildningen och det är egentligen tur det. Ska man fatta beslut om klimateffekter krävs det att man har en rudimentär förståelse för hur processerna i miljön fungerar. Så olika sorters bildningsstoff trängs med varandra.
– Sen var det så att den klassiska bildningen ofta användes som klass- och överlägsenhetsmarkör. Jag vet ett uppburet statsråd – nej, inte Carl Bildt – som excellerar i att slå folk i huvudet med stålblanka romarcitat, sista gången han var på Mets och så. Det är mest ett slags oneupmanship. Men är man bildad på ett schyst sätt kan man förmedla den insikt man finner hos Thomas Mann utan att behöva citera Thomas Mann.
I Skuggutredningen och väldigt ofta på kultursidorna hittar man föreställningen att det är specifikt borgarna som är kulturens fiender.
– Tja, den skillnaden har jag aldrig märkt. I min generation inom vänstern minns jag att man i och för sig läste, man att man läste med oerhört bestämda förutfattade meningar. ”Verifikationism” var det någon som kallade det, att man försöker bekräfta det man redan tycker. I vänsterbildningen var det författare som Balzac, böcker som Buddenbrooks, som någon marxistisk litteraturprofessor sagt att man kunde läsa.
I dag är det mer Naomi Klein eller Chomsky…
– Ja, som vetenskapligt är ganska tvivelaktigt. Att skaffa sig bildning är att vara beredd att låta sig överraskas.
Du var själv med i vpk ända till 1987, sedan lämnade du partiet.
– Om jag inte hade kommit i jobb vet jag inte om jag hade lyckats ompröva mig. Men jag kom till Hanoi med UD och det var avgörande, det ställde det mesta jag tänkt på huvudet. Jag upptäckte att det Vietnam många av oss hade idealiserat var vad en av oss kallade ”auktoritär anarki”, att man hade ett kommunistparti som ville styra och ställa och en massa folk som inte var intresserade att göra vad kommunistpartiet sa. Framför allt de var helt inriktade på att komma in på den kapitalistiska världsmarknaden.
– Jag försökte skriva en artikel om detta i Socialistisk Debatt, vpk:s debattforum på den tiden. Under pseudonym, eftersom det kunde vara känsligt för någon i UD-tjänst att skriva sådant. Men den censurerades, de strök partier som var för känsliga.
Som anstår en som skrivit om Oxenstierna har Wetterberg ett långt perspektiv på frågorna. Att det förflutnas politiker var mer bildade än nutidens är på sin höjd en relativ sanning.
Renässanstidens ”furstespeglar” var den tidens managementlitteratur: förenklade kompendier för folk med ansvarstyngda yrken, bearbetad lärdom med det hårda syftet att lära de styrande att styra. Montaignes berömda essäer påminner egentligen om nutidens ringaktade ”Levnadskonst hos Proust” -böcker – tämligen pragmatiska grepp på lärdomsstoffet, ”genvägar in i andras erfarenhet”, som Wetterberg uttrycker det.
Så mycket är dock säkert att det länge fanns en bildningstradition som förenade politikerna –”klassikerna hade en skolande roll långt in på 1800-talet”, som Gunnar Wetterberg säger.
Om man jämför Sverige med andra länder? I England förs ju parlamentsdebatten på en helt annan retorisk nivå?
– Ja, det speglar ett annat samhälle där folk som kommer in i civil service kan ha A-levels i grekiska, sånt som vi uppfattar som ganska onödigt. En kår där folk har känt varandra från college.
Ett mer utpräglat klassamhälle också?
– Ja, självklart. Nästan som i Frankrike, fast trevligare. Även i Danmark är de mycket mer intellektuella. De akademiska kraven är betydligt högre. I de danska ministerierna finns en tydlig rågång mellan tjänstemännen och ministern som ofta är den ende politikern där.
– I Globaliseringsrådet satt Danmarks skarpaste hjärnor och här i Sverige är det en trött Leijonborg. Det kan ha att göra med att danskarna inte hade vårt stora brott med det förflutna 1870, de industrialiserades inte alls så abrupt som vi, utan var en fungerande jordbruksnation väldigt länge.
Här kommer vi in på en annan av Wetterbergs idéer om anledningarna bakom det man kan se som den svenska kulturfientligheten: den svenska politiska kulturen i hög grad har präglats av uppgörelse med det förflutna.
– Vi har en strömning som är programmatiskt emot historia och kultur. Det har att göra med vår oerhört snabba och dramatiska historiska utveckling, det som hände mellan 1870 och 1970 har knappt några paralleller i världen, denna förvandling från det gamla, jämmerliga samhället till det nya, rika Sverige. Andra länder har ett i dubbel bemärkelse rikare förflutet och det gör att de respekterar sin historia på ett helt annat sätt.
Det där brukar sägas vara ett socialdemokratiskt fenomen. Men när Gunnar Wetterberg pratar minns jag min morfar, som alltid talade om sig själv som ”ungmoderat”.
Han var snickarson från Tyringe och avancerade till ingenjör på Skånska Cement i Malmö där han var med om att riva det pittoreska Gamla Öster och bygga det anskrämliga Caroli City i stället. Även för honom var det brottet med det gamla som kännetecknade det han gärna talade om som ”ett dynamiskt samhälle”.
Ändå är det någonting som går förlorat i den glömskan, för lyssnar man på Wetterberg kan ett historiskt perspektiv vara en fördel, även i situationer som höstens lågkonjunktur.
– Bara i går tjatade jag på några kapitalförvaltare att de borde läsa Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes. En fantastisk skildring av finanskrisen under tidigt 20-tal, av de stackars småspararna i Helsingborg som ruinerades. Det finns ett underbart citat ur Affärsvärlden från 1923…
Gunnar Wetterberg hoppar upp från skrivbordsstolen igen och bläddrar i en utskriven pdf-fil: hans senaste projekt, en historik över riksbanken. Där hittar han citatet som han vällustigt läser upp – ”1913 års kapitalister äro genom börsdepressionen mer decimerade än det stoltaste kavalleriregemente som någonsin ridit till attack mot ett dussin väl placerade kulsprutor.”
Man kanske kunde se det som en bildningens fördel, att få ett större perspektiv på vad som händer i nuet?
– Exakt! Exakt! Men en annan sak med det som jag nu skriver om, krisen under Edén-regeringen mellan 1917 och 1920, är att man märker vilken hög kulturell nivå riksdagsdebatten förs på. De har en citatsamling att alludera på, från klassikerna och från den svenska historien, arbetarpolitikerna har gått i studiecirklarna och vill visa att de också kan.
– Däremot hade de ingen som helst nationalekonomisk kompetens. Edén var statsminister under den här krisen och det märks ingenstans i hans politiska gärning. Det var några killar i bancorådet som fattade alla ekonomiska beslut.
Så det här med att Reinfeldt och hans kompisar inte har läst några romaner är kanske inte så illa ändå?
– Nej, nu kan man inte bli toppolitiker utan att ha något hum om nationalekonomiska frågor. Palme och i viss mån Bildt var de sista som saknade gedigen nationalekonomisk bildning. Vad än Åsa Linderborg säger om den saken så är det nog tur.
Kanske. Men när jag går ut från Sacos kontor, förbi Schönfeldts gränd där De Nya moderaterna sitter, förbi souvenirbutikerna och turistfällorna under de medeltida valven, funderar jag ändå på denna nation och dess historiska minne, över politikerna och deras språk.
Där inne på Gamla stans nyrenoverade kontor sitter unga, intelligenta män och kvinnor och snyftar över Youtubeklipp med Barack Obama; där ute råder en ännu värre ekonomisk kris än när Birger Sjöbergs småsparare föll som ett kavalleriregemente för kulsprutorna.
Det borde vara ett stort ögonblick för retoriker. Det borde vara ett stort ögonblick för den som kan formulera vad som händer, som kan göra sig till talesman för svenskarna och deras oro, som kan erinra sig det gamla fattig-Sverige och påminna oss att vi varit genom det här förut.
”Ett riktigt skitår” som Sven-Olov Littorin sa.
Det slår mig att bildning bland politiker har en långt djupare innebörd än huruvida de vill ge pengar till fria teatergrupper eller inte. Och de får gärna kunna nationalekonomi också.
