Visserligen var Fördärvet, SVT:s makalöst manipulativa dokumentär om Gillbergaffären i måndags, ett journalistiskt haveri som gjort sig förtjänt av de senaste dagarnas orkan av protester och anmälningar. Men på sätt och vis var programmet bara en viskning jämfört med MarieLouise Samuelssons efterföljande kommentar, publicerad på dessa sidor i tisdags, där hon karaktäriserade ”dokumentären” som en saklig ”summering av Gillbergaffären”. Och då pratar vi alltså om ett program som i skrivande stund fått på sig nio Granskningsnämndsanmälningar och som Sveriges scientologer just nu bejublar som ”propagandaseger”.
Samuelsson fastslog att programmet ”pulvriserat” Christopher Gillbergs urvalsmetod, utan att nämna att Björn Söderfeldt, som njutningsfullt exekverade denna avrättning och som inför tittarna presenterades som ”oberoende” och ”professor i forskningsmetodik”, i själva verket jobbar med tandhälsa i Malmö och är djupt partisk. I början av 2000-talet försökte han tjata in Eva Kärfve på Arbetslivsinstitutet, och han har länge varit en känd beundrare av Kärfves lika Gillberg-hatiske sociolog-parhäst Thomas Brante.
SVT:s Kicki Hultin kan ursäktas av att hon är nybörjare; en allmänreporter vilse i en snårig vetenskapsvegetation men vänligt upplockad och vägledd av Kärfvelägret. MarieLouise Samuelsson, däremot, har – ända sedan hon genomförde ett slags devot drottningintervju med Kärfve i
Svenska Dagbladet för åtta år sedan – specialiserat sig på adhd-debatten.
Till skillnad från Hultin är hon väl införstådd med den internationella neuropsykiatrins kunskapsbank av tusentals vetenskapliga studier. Men det första jag läste av henne i ämnet, efter Kärfvehyllningen, var en falsk drapa i
Dagens Forskning rubricerad ”Forskare lurar barn”. I den demoniserade hon Gillbergs tystnadslöften, utan att nämna att dessa anmodats av etiska kommittén och att studier faktiskt brukar baseras på sådana löften. Ända fram till i dag har hon sedan fortsatt att endast intressera sig för ämnet utifrån ett ideologiskt samförstånd med Gillbergs lilla lekmannakrets av belackare.
Hennes metod har varit enkel. Hon har återgett Gillberg-jägarna Eva Kärfves, Leif Elinders och Michael Kochs flammande ovetenskapliga åsikter.
Aldrig ett tvivel, aldrig en opartisk faktakontroll. Detta trots att Samuelsson rimligen borde känna till att framför allt Michael Koch av många betraktas som en mytoman som, innan han utan grund började fuskanklaga Gillberg, hade gjort detsamma med medicinforskaren Stanley Prusiner (detta var givetvis innan Prusiner fick Nobelpriset för just den forskning Koch kallat ”en välregisserad vetenskapsbluff”). Som en gubbe i lådan dök givetvis fuskanklagarproffset Koch upp även i SVT-programmet och fick återupprepa sina lögner.
Han har inte ens dragit sig för att likna Gillberg vid mördarpastorn i Knutbysekten. Och vem var genast där och snappade upp den smaklösa metaforen? Jo, MarieLouise Samuelsson.
För att vara så svårflirtad när det gäller samstämmig internationell adhd-vetenskap är Samuelsson häpnadsväckande nyfiken på de mest udda svenska ”alternativa” synsätt. I
Expressen i tisdags lyfte hon fram etologen Tomas Ljungberg som något slags revolutionerande adhd-visionär och vetenskaplig spjutspets; rentav framlyft i rubriken som mannen som ser ”adhd i nytt ljus”.
I SVT-programmet förekom han i egenskap av att, på eget initiativ, ha varit en oberoende granskare av socialstyrelsens stora rapport ”adhd hos barn och vuxna”. Inför tv-kameran framställde han sig själv som ett slags försonande länk mellan adhd-forskningens ”extremt” blinda tro på arv och Kärfvelägrets tro på miljöfaktorer. På Socialstyrelsen häpnar man i dag över detta falska självförhärligande. Att adhd beror på både arv och miljö har länge varit en självklarhet inom all neuropsykiatrisk vetenskap. Ljungbergs smått paljettprydda polarisering är tyvärr mycket typisk för den förenkling och förvanskning som framför allt frodats och fortplantats via missriktat ideologiskt motiverade journalister som MarieLouise Samuelsson och Kicki Hultin.
Socialstyrelsen hade heller ingen vidare användning för Tomas Ljungbergs rapport, frånsett ett pliktskyldigt inlyft resonemang kring anknytning, vilket rapportens huvudförfattare, neuropsykiatern Björn Kadesjö, i dag anser fick på tok för stort utrymme.
Vad gäller Ljungbergs rapport i övrigt kliade man sig i huvudet över att han dragit märkligt stora växlar på svårtolkade råttförsök (!). Men så hade också Ljungbergs egen vetenskapliga produktion inte haft med adhd att göra, utan huvudsakligen handlat om studier med råttor och apor.
”Hm, Ljungberg…” minnestrevar en av hans egna kolleger, när jag frågar runt på universiteten efter omdömen om honom. ”Senaste gången jag hörde honom föreläsa var huvudtesen att det kan gå åt skogen för barn som inte ständigt bärs omkring och ammas av sina mammor under de fyra första levnadsåren. Han uppfattades som helt crazy.”
Bristande anknytning till mamman är en ljungbergsk favorithypotes när det gäller orsaker till barns adhd. Och i detta skådar alltså MarieLouise Samuelsson Ljuset – hos en Nyköpingsbaserad novis som plockat några russin ur neuropsykiatri-kakan och lagt dem på toppen av sin egen kladdkaka av djurförsök, evolutionspsykologi och uppsminkad psykodynamisk anknytningsforskning.
Det är som om en sportskribent skulle döma ut den samlade världsfotbollen och i nästa andetag utläsa ”fotbollens framtid” i en innebandykille från division två.
Kjell Häglund
kulturen@expressen.se
Kjell Häglund är redaktionschef på
Residence och driver bloggen
Weird Science.
