Världens ensammaste gris sitter i sin lortiga hage. Han sneglar mot dagiset ett stenkast bort, hör ljudet av sorgfri lek och känner doften av varma bullar. Det gör ont i grisen, hela den skära kroppen vet varför – han vill ju vara med! Grisen gräver, bufflar och mufflar. Till slut tar han sig ut och rusar mot dagisgrinden, trots att han egentligen inte vågar.

Grisen säger ingenting, det kan han ju inte. Men barnen släpper in honom ändå, alla ska ju få vara med. För att undgå fröknarnas repressalier får han låna byxor, tröja och keps.

Så ser grundhistorien ut i författaren Johanna Thydells bilderboksdebut Det är en gris på dagis. Med små medel broderar hon fram ett språkligt lapptäcke och en medryckande högläsningsmelodi som förstärks av Charlotte Ramels detaljrika, varma illustrationer. Liksom i Kanel och Kanin och alla känslorna (Ulf Stark, 2012) fångar hon de stora känslorna och de oväntade perspektiven. I bilderna bryts de simultana lekarna i förskolemiljön ut, vilket skapar en livfull, surrande miljö. Samtidigt fångar berättelsen, vars fond är förskolans vardagliga rutiner (utelek-sångstund- lunch-vila-lek), det stora, ja, hela livet. Så som grisens fascination/främlingskap för dagisets säregna kutym, längtan efter att få vara innanför och så den medföljande sorgen över att behöva dölja vem man egentligen är inuti. Eller kanske mer explicit vetskapen om att man är annorlunda, att ens erfarenheter skiljer sig från kollektivets och att bara mellanmänskliga relationer (eller i detta fall den mellan gris och barn) kan överbrygga det glappet.

Det är en gris på dagis fångar livsvillkoren så skickligt att jag, i dag den som lämnar barn, stövlar och vantar på dagis, känner mig som det där mask­rosbarnet med tovigt hår igen.

Som grisen.

Alexandra Sundqvist

kulturen@expressen.se