På Dramatens blogg står det att regissören Alexander Mørk-Eidem inte tål att bli omsprungen. Under fotbollsmatchen mellan Stadsteatern och Dramaten i våras körde han in armbågen i veka livet på en av spelarna i motståndarlaget.
– Det var med flit, medger Mørk-Eidem utan omsvep där vi sitter på hans kontor i en av Stadsteaterns prosaiska korridorer. Men det var inte bara armbågen, utan hela armen.
Lite skämtar han, men inte bara. Alexander Mørk-Eidem är konkurrensmedveten, det är inget han hymlar med. Han radar hellre upp exempel ur en yngre generation än sin egen när han får frågan om vilka svenska regissörer han själv uppskattar: Marcus Lindeen. Mellika Melouani Melani.
-– Visst rör det sig om snålhet, säger han. Det är en yrkesskada. Men jag jobbar med det.
Att Expressens teaterpris till slut skulle gå till Stockholms stadsteaters golden boy var naturligtvis bara en tidsfråga. Kritikerkåren strösslar ständigt superlativ över Alexander Mørk-Eidem för hans innovativa klassikertolkningar. Och publiken har, med ett amerikanskt uttryck som saknar nöjaktig svensk motsvarighet, förlänat honom bankability. Beläggningen på en stor Mørk-Eidem-föreställning snittar på 90 procent - en i teatersammanhang inte bara bra siffra, utan sensationell.

– Framgångarna med rena underhållningsföreställningar som Djungelboken och De tre musketörerna har förmodligen spillt över på mina andra uppsättningar, säger han enkelt.
– Och så gör jag något som folk verkar känna igen. Jag strävar inte efter att vara mainstream, men på något sätt har jag blivit det.
Det är en förklaring. Av många. Men i en tid då det mesta begripliggörs i termer av tillgång och efterfrågan kan Mørk-Eidems främsta konkurrensfördelar trots allt kokas ned till begreppen nyfikenhet och konstnärligt mod.
I den norskfödde regissörens händer får klassikerna nytt liv och säger något helt eget om vår samtid. Tre oförlösta småstadssystrar längtar till Stockholm, en amatörteatergrupp väver in sina egna liv i en uppsättning av Paraplyerna i Cherbourg, klassklyftor och främlingsfientlighet avtäcks i en storstadsdjungelbok på Sergels torg.
Det utesluter inte att det punkigt respektlösa handlaget härbärgerar ett drag av nostalgi. Tre systrar förlades till det svenska folkhemmets 60-tal, och musiken i De tre musketörerna är en räcka karaokeklassiker från 80-talet.
– Nostalgin är politisk, säger han. En sådan sak som amatörteatergruppen i Paraplyerna, de där grupperna finns nästan inte längre. Folk har slutat att göra saker tillsammans, människor möts inte utanför jobbet på samma sätt som förr.

Ändå tvekar Alexander Mørk-Eidem inför att beskriva föreställningarna i sin helhet som politiska. Hans far var fiskeriminister i en socialdemokratisk regering under 1980-talet och det har gjort att han ogärna halar fram megafonen och skanderar enkla sanningar från scen. Han tycker att teaterns uppgift snarare är att problematisera än att fungera som vägvisare.
– På teatern borde ordet tolerans ständigt blinka ovanför scenen. För det är det vi är till för, tolerans och tröst.
Möjligen är det detta lite obestämt politiska toleransanspråk som gör att han framstår som sockervadd för en del radikaler. Regissören Suzanne Osten gick från De tre musketörerna redan i pausen - "Det var den värsta skit hon hade sett", enligt Mørk-Eidem - och missade på så sätt andra aktens eleganta dissektion av heteronormativ manlighet och homofobi.
Och i Djungelboken är pantern Bagheera en stenhård transa. Det normkritiska perspektivet finns nästan alltid där i Mørk-Eidem-teatern, åtminstone för den som letar.

– På så sätt står jag ju på Suzanne Ostens axlar. Men där hon problematiserade går jag vidare och gör det till en självklarhet att en transa kan vara en hjälte utan att det måste kommenteras.
Hur och om detta perspektiv kommer att märkas av i den stundande uppsättningen av Tjechovs Platonov - eller Lycka som den heter i Mørk-Eidems bearbetning - är fortfarande oklart. Repetitionen som jag följer är i alla händelser som en liten föreställning i sig. Ensemblen sitter och surrar lågmält med varandra vid en bardisk under en palm, några meter därifrån tejpar scentekniker fast markeringar på scengolvet.
I mitten står Alexander Mørk-Eidem och diskuterar med en av skådespelarna. Plötsligt hoppar regissören upp i palmen för att förtydliga sin regianvisning.
Vi-känslan, anspråkslösheten, infallen. Bättre än så kan inte Mørk-Eidems särdrag förmedlas.