När Lars Vilks för tre år sedan, i efterdyningarna av de danska Muhammed-karikatyrerna, ritade profeten som rondellhund, blossade vreden åter upp i den muslimska världen.
Konstvärlden ansåg att det var dålig konst och höll därefter i princip tyst. Den ropar annars gärna på politik, men när det någon gång hettar till smiter den ut bakvägen och ägnar sig åt måleriets återkomst och andra brännande estetiska spörsmål.
Säpo konstaterade att en hotbild förelåg. Vilks svarade med humor och gott humör – se hans hemsida, www.vilks.net – så sent som i januari, när han fick hotsamtal från Somalia.
Med gårdagens gripande av sju personer på Irland, misstänkta för att ha planerat mord på Vilks, tar allt en annan och kusligare vändning. Det är, så känns det verkligen, allvar nu.
Det brukar sägas att vi i det sekulariserade väst inte kan förstå vilken skymf det innebär för en muslim att Muhammed avbildas. Förmodligen inte. Islamister kan spotta på västerländsk konst och litteratur. Det är deras problem. Kränkningar av symboler (och dit hör religion) biter liksom inte här.
Ska man uppväcka någon helig vrede i västvärlden, måste man nog angripa dess grunder, demokratin, individen, toleransen, upplysningstraditionen.

Man kan bara hoppas att mordkomplotten mot Vilks blir startsignalen inte bara för ett avståndstagande på bred front från religiös extremism, utan också ett unisont stöd för Lars Vilks rätt att rita vad han vill. Och ett försvar för det tankesystem som sätter individen och toleransen, inte tron och lydnaden, i centrum.
Att glida undan och relativisera nu vore ett svek mot ideal som formats genom århundraden – på samma gång som det skulle vara att öppna fältet ännu lite mer för extremhögern. Och att ge den ett problemformuleringsprivilegium vore lika illa som att ge efter för de religiösa extremisterna.