I en intressant essä om Anders Behring Breivik noterar författaren Karl Ove Knausgård (DN 22/7) att det, utifrån dokumenten i polisutredningen, "finns skäl att tro att Breivik har haft sexuella relationer med män".
Knausgård får förutsättas ha goda grunder för sina misstankar, för av de vittnesmål från Breiviks vänner och bekanta och som hittills har citerats i medier – inhemska och internationella – förefaller spekulationerna i gärningsmannens sexualitet vara just lösa spekulationer.
Uppgifter om att han sminkade sig. Att han beundrade David Beckham. Kallade sig "metrosexuell". Opererade näsan. Ingen hejd på indicierna. Klart mannen måste ha varit bög!

Men det finns naturligtvis fler tolkningsmöjligheter än så. Att vännerna i Breiviks killgäng och som spekulerar i hans sexualitet av ren homofobisk vana drar likhetstecken mellan ett, i normativ mening, icke manligt beteendemönster och homofili, till exempel.
Eller att det avvikande beteendet – Breivik var tillbakadragen och mammabunden, fåfäng och konstig – hos uttolkaren undermedvetet länkas samman med det sexuellt subversiva i största allmänhet.
Det är nämligen misstänkt ofta som vi hamnar i den puttrande homogeggan när ondskan ska förklaras. De flesta berömda våldsmän eller diktatorer har förklarats med svepande freudianska begrepp som undertryckt och latent homosexualitet och som av ren frustration ska ha tagit sig sexualsadistiska uttryck.
Charles Manson. Marc Dutroux. Hitler, naturligtvis.

Teorierna är fantasieggande och intellektuellt tilltalande, men vanskliga, och har sina ursprung i psykoanalysens förkrossande inflytande under det förra seklet. Dess djupdykningar i homosexualitetens förmodat hårresande konsekvenser kan ofta beskrivas som ett slags häxblandning av sin tids fördomar och rädsla för den homosexuella mannen, tveksamma forskningsunderlag och fritt fabulerande.
Amerikanen Irving Bieber – vars inflytelserika psykoanalytiska studie publicerades i början av 60-talet och cementerade bilden av den homosexuella mannen som en labil och eventuellt våldsam halvdåre – utgick till exempel från ett forskningsunderlag på blygsamma 106 personer. Samtliga gick antingen regelbundet i psykoanalys, hade missbruksproblem eller låg intagna på mentalsjukhus och kan alltså därför misstänkas ha haft mer akuta problem att tampas med än en homosexuell läggning.

Andra tongivande namn – Edmund Bergler, William Silverberg och Angelo Hesnard – utarbetade sina teorier på ungefär samma sätt. Samtalade med rytande dårar med homofila tendenser. Bortsåg sedan nästan helt från symptomen på mentalsjukdom, skyllde på läggningen och fördjupade sig i funderingar huruvida amning eller olösta oidipuskonflikter kunde skyllas för denna uppenbart homosexuellt betingade sadism och aggressivitet.
De flesta sådana teoribyggen har förkastats sedan länge. Inte minst efter att det amerikanska psykologförbundet – det var under efterkrigstiden i McCarthys USA som de mest tveksamma teorierna uppstod – slopade klassificeringen av homosexualitet som mentalsjukdom.
Ändå har föreställningen om bögen som sadistisk våldsman visat sig vara besynnerligt långlivad och återspeglar sig, inte minst, i det enorma mediala intresset för homosexuella dårar. John Wayne Gacy och Jeffrey Dahmer. Leopold och Loeb. Andrej Tjikatilo och Andrew Cunanan. Namn som alla uppnått mytiska dimensioner, trots att de ofta inte ens når upp till knävecken på sina heterosexuella likar. Nu senast kanadensaren Luka Rocco Magnotta som forsade runt i det internationella medieflödet i ett par vårveckor efter att ha styckat sin kinesiska pojkvän.
(Även inom fiktionen dyker för övrigt bögmonstret ofta upp: När lammen tystnar, Repet, The talented mr Ripley, Cruising, Främlingar på tåg...)

Heterosexuella galningar av samma kaliber tycks däremot fortare falla i glömska. Möjligen för att deras beteenden inte kodas på samma sätt. One-size-fits-all-förklaringen blir gärna lite mer nyanserad och söker sig till fler parametrar än den sexuella läggningen när det gäller heterofili. Särskilt som den aldrig har betraktats som problematisk i sig utan snarare som god och eftersträvansvärd.
Det innebär inte att spekulationer i kopplingen mellan bortträngda samkönade begär och våldsamma handlingar nödvändigtvis behöver vara ett uttryck för homofobi. Knausgårds essä är defintivt inte homofobisk. Den kombinerar många teser och lodar djupare än så. Är minst av allt dömande.
Det kan bara vara värt att påpeka att det inte enbart finns "skäl att tro" att Breivik i hemlighet var intresserad av män. Det finns tusen fler skäl att vara försiktig när man – både som läsare och skribent – börjar fundera på om det ena har med det andra att göra.