I dag väntas Kulturhuset i Stockholm tillkännage att SF Bio tar över driften av den kommunala Klarabiografen.
För fyra år sedan byggdes den digitala biografen mitt inne i Kulturhuset i Stockholm med den uttalade ambitionen att erbjuda något annat än de 14 salongerna i SF:s multiplexbiograf Sergel några stenkast därifrån. På Klarabiografen har jag sett afrikanska klassiker, feministisk experimentfilm och själv arrangerat en filmfestival med bland annat thailändsk vampyrfilm.
En alternativ bio- graf mitt i centrum var ett välkommet initiativ för att öka mång- falden på en biografmarknad som SF Bio sedan Astoria Cinemas konkurs 2007 monopolliknande dominerar.

I dag kontrollerar SF Bio, genom innehav i Svenska Bio, hela 90 procent av Stockholms biografmarknad. På samma sätt ser det ut i övriga svenska storstäder. Det är uppenbart ett demokratiskt och kulturpolitiskt problem.
Så vad gör våra kultur- politiker?
På riksplanet har kultur-minister Lena Adelsohn Liljeroth extrajobbat med att medverka i reklamfilmer för SF Bio, och i Stockholm tycks alltså Kulturhuset välja att utan offentlig diskussion eller ordentlig upphandling låta den Hollywoodspecialiserade branschjätten ta över driften av sin egen alternativa biograf. Det är lite som att låta Vicky von der Lancken sätta spelschemat på Stockholms stadsteater.

Om Kulturhuset saknar resurser att själva bedriva en kvalitativ programverksamhet på Klarabiografen är det inte orimligt att ta in en extern aktör. Men varför inte någon som försöker finna alternativ till den likriktningen? Det har trots allt funnits andra intressenter. Men Folkets bios förslag förkastades, och Folkets hus och parker har aldrig ens tillfrågats.
Den symboliska kraften i att SF Bio välkomnas in i huset vilket byggdes som en kulturell oas i ett kommersiellt city är stor, men det är inte bara en principfråga. Trots att Klarabiografen är en liten salong med 78 platser har den fungerat som ett faktiskt alternativ.
Vi kommer nog att få vänta på den mest rimliga kultur-politiska åtgärden: en skärpt konkurrenslagstiftning som begränsar ett enskilt företags makt över det svenska folkets filmkonsumtion. Till dess, är det för mycket begärt att be våra kulturpolitiker inte aktivt stärka monopolet?