Den sanna sanningen. Den klara blicken. "Vildfogel i bur". Anne Charlotte Leffler verkar ha varit fast besluten att i sina pjäser och noveller metodiskt undersöka allt och aldrig väja för hänsyn och kompromisser. Men hur lätt är ett sådant program om man alltid måste tänka på att inte oroa mamma?

Monica Lauritzens 600 sidor tunga bok Sanningens vägar – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt är en kryllande, levande och rik berättelse om att vara ung författare och kvinna på 1800-talet. I förordet känns det som Lauritzen nästan suckar: "materialet är överrikt".

I en sky av detaljer drar man som läsare genom några av 1800-talets decennier där det moderna Sverige tar form. Till moderniteten hör en ökad jämställdhet mellan könen. Intellektuella och konstnärligt verksamma kvinnor går i bräschen för den kvinnliga befolkningen. Rösträtten är ännu avlägsen, men så många andra frågor leder steg för steg dit.

Anne Charlotte Leffler, född 1849 precis som August Strindberg, närmade sig de unga och radikala författarna på 1870-talet, då hon ännu försiktigt skrev under pseudonym. Under 1880-talet publicerade hon sig i eget namn och blev en succéförf Nätverkare. Anne Charlotte Leffler umgicks, hånades och hyllades av tidens litterära elit.  attare som modigt diskuterade kvinnors rättigheter i sina pjäser. Men alls inte bara formella rättigheter utan också det psykologiska samspelet mellan män och kvinnor, framförallt inom äktenskapet.

Hennes nätverk var makalöst: middag hos Brandes i Köpenhamn, hemma hos Bjørnstjerne Bjørnson i Oslo. Lunch med Eleonora Marx, dotter till Karl, i London. En avgörande betydelse för hennes arbete hade en krets av nära väninnor och storebror Gösta, som läste och diskuterade allt hon skrev. Stöd behöver en författare oftast och en kvinna som skrev om äktenskapsförord och preventivmedel på 1880-talet behövde det absolut.

Flera av hennes pjäser gjorde stor succé direkt, och spelades också omgående i andra länder än Sverige. Konservativa kritiker som akademiledamoten Carl David af Wirsén är en följetong av hån och attacker till försvar för kyrkan, staten, äktenskapet. Medan andra, som makarna Branting och Karl Warburg prisade hennes mod.

Med Monica Lauritzen som guide kan man se hur medvetet, skärpt och nyfiket Anne Charlotte Leffler orienterade sig i tidens idébank.

Hon hade i stort sett aldrig gått på teatern, när hon i 20-årsåldern efter ett par teaterbesök började skriva för scenen. Hon läste på flitigt om naturalismen, var mycket noga med fakta och att skriva så att läsare eller teaterpublik fick dra sina egna slutsatser. Epitet som kall och nihilistisk lät inte vänta på sig, hon kallades indignationsförfattare och blev ofta förlöjligad, en svårbemött härskarteknik.

"Det råa löjet" fick hon vänja sig vid. Medan hon själv uppskattade August Strindberg, i alla fall till att börja med, gällde inte det omvända förhållandet. Hånet från manliga kolleger och kritiker är just rått och sexistiskt som Verner von Heidenstams nidteckning av Anne Charlotte Leffler "i drömmen våldtagen av en grof, djefla man". Han skickar den i brev till August Strindberg som räknar in Anne Charlotte Lefler till "hermafroditerna".

I hennes fall var det dubbelt grymt, eftersom hon levde i ett "vitt" äktenskap och drömde om äkta kärlek, också erotisk. Monica Lauritzen lindar klokt in Lefflers privata sfär i hennes litterära och intellektuella utveckling.

Leffler levde svältfödd på fysisk kärlek och skrev i åratal om äktenskapet som en kroppens och själens symbios mellan två människor innan hon, till slut, bröt upp från sitt eget. Det var i Italien som hon hade mött Kärleken med stort K: både intellektuell symbios och erotisk lycka.

Väl hunnen dit är det som att läsa en thriller. Ska hon hinna få barn, också? Jo! En liten Gaetano föddes när hon var 43, och hon var på nytt gravid när hon hastigt gick bort ett halvår senare.

"Strindberg nämns ofta, jag aldrig" konstaterar hon när 90-talet knackar på. August Strindberg har redan stigit på det modernistiska tåget som frustade vidare. Leffler blev kvar på bangården, det är orättvist. Hennes pjäser kunde ha blivit filmmanus om hon fått leva.