Det mest väsentliga i "Mia"-diskussionen om Liza Marklunds Gömda är myndigheternas ansvar och politikernas roll. MarieLouise Samuelsson läser Monica Antonssons bok och funderar över stormen och vreden.
Att Monica Antonssons bok har fått titeln Mia – Sanningen om Gömda är djärvt, med tanke på att det är just sanningsstämpeln som är problemet med Mia Erikssons och Liza Marklunds Gömda.
Samtidigt kan man konstatera att sanningsanspråk säljer, de litterärt mediokra böckerna är flugpapper för ett enormt medieintresse samt en indignationsgrad (mot Liza Marklund) som kan mäta sig med raseriet mot statssekreterare Lars Danielsson, efter tsunamin.
Man kan fråga sig varför så många är så upprörda. Varför blir det plötsligt viktigt ”i bloggvärlden”, vad som är sant och inte sant? Skugge, Schulman och Blondin-Bella har ju utan att dra på sig kritik (för just det) visat att livshistorier kan vara påhitt, skruvade konstruktioner.
Visst, det väcker vrede, ibland skam, att känna sig lurad. Det var gissningsvis ett av Monica Antonssons skäl att skriva boken. Hon har också anledning att känna sig personligt sviken, hon var inte bara en av de journalister som intervjuade ”Mia” när Gömda kom ut, hon blev (precis som Marklund) stöttande väninna. Antonsson lånade ut sin adress för ”Mias” post och arrangerade möten med politiker.
Medier som valde att tro på Gömda kan knappast beklaga sig, engagemanget för utsatta kvinnor är säkert ärligt, men samtidigt en god affär. Det heter att gammelmedierna ”hållit Marklund om ryggen”. Man kan också se det som att journalister håller sig själva om ryggen, det är rätt många som har snyltat på ”Mia”-storyn. Men hur många journalister (skolade i kritiskt tänkande, eller hur?) trodde att Gömda var en helt sann historia? Själv läste jag den som ett svenskt svar på Betty Mahmoodys Inte utan min dotter, en populistisk, lönnrasistisk, page-turner och partsinlaga.
Monica Antonsson har gjort ett hästjobb, research, intervjuer och övertygande dokumentation, för att pulvrisera sanningshalten i Gömda, men andra journalister, de som nu ropar på medial ståndrätt mot Marklund, kunde faktiskt ha gjort samma sak och framför allt ha läst Gömda mer kritiskt. Vilket man självfallet ska göra också med Antonssons bok, av vilken det framgår att hon har flyttat sin benägenhet att tro allt vad folk säger från ”Mia” till, bland andra, ”Mias” exman, som ”verkar snäll”.
”Gömda är en av Sveriges mest sålda böcker. Den är en klassiker. En ikon! Alla har läst den. Och alla är lika förbannade på mannen med de svarta ögonen. Mia är en förebild för alla slagna kvinnor. Alla mina kompisar älskar att läsa om henne. Du får bara inte ta ifrån dem det. De kommer att bli jättebesvikna”, varnar en av Monica Antonssons väninnor.
Men att Antonssons bok skulle omvända Gömda-frälsta är ungefär lika troligt som att en Hamas-aktivist kan övertala en israelisk bosättare att flytta.
”Gömda är den bästa bok jag läst, jag skiter i om den är sann eller inte”, skriver en av alla bloggande läsare. Ikon, bilden av ett helgon? Ja, varför inte? (Brotts)offer och anhöriga har blivit både säljande och sakrosankta, starka känslor väger (minst) lika tungt i medierna som gammel-juridiken.
Kvinnan som offer är också basvara i Liza Marklunds bestsellerindustri och ”Mia Eriksson” kan sägas ha öppnat eget i den branschen, med nya bokprojekt, nya kvinnoöden.
Och den som fortfarande undrar över dagens mediala känslostormar och varför det gick att sälja in Gömda som sanning, kan erinra sig att boken gavs ut i en offentlighet där många, inklusive politiker och forskare på allvar trodde att sexuellt ritualmördade spädbarn låg nedgrävda i svenska skogsbackar.
Monica Antonsson intervjuar den socialsekreterare som var med och beslutade att ”Mia” skulle få skyddad identitet, hon deklarerar att man ”alltid” väljer att tro på kvinnan, när det gäller anmälan om kvinnovåld. Och det mest väsentliga i Mia – Sanningen om Gömda blir myndigheternas agerande och politikernas roll. Här finns Inger Segelström (s) som på stående fot lovar ”Mia” att ordna fler besöksförbud och allmänt hårdare tag mot män, Segelström berättar senare att hon använder ”Mias” fall, ”för att hjälpa andra kvinnor”. Här finns kommunpolitikern Göte Eriksson (s), som för ”Mias” skull struntar i reglerna och fattar egna beslut om kommunens pengar.
Den mediala vårdnadstvisten om sanningen lär fortsätta, men journalister och andra kunde möjligen ägna lite upprördhet och medieutrymme åt det politiska ansvaret i ett, oavsett vilken sanning man väljer, djupt beklämmande händelseförlopp.
