Mona Sahlin är inte en socialdemokratisk nytänkare utan en klassiker. I en tid då det anses uppfriskande att byta personlighet i politiken (Moderaterna det nya arbetarpartiet) håller hon fast vid gamla satser, när de håller, vilket de överraskande ofta gör. En sådan utmejslades av Saint-Simon och Marx och kanske någon till: ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Mer behöver egentligen inte sägas. Mona säger det ofta.
Radikala sanningar brukar vara 120 år gamla. Lögner brukar vara dagsfärska. Möjligheternas land kallar hon sin nya bok som sammanfattar vad hon ska göra med allting. Hon har varit minister för nästan allting, och nu kan det bli mera.
Det är inte en berättelse eller en eftertanke utan ett vardagligt skrivet valmanifest. Den vardagliga tonen kan bedra. Hon låter oförarglig men är egentligen förarglig. Det förargliga ligger i att hon inte gör sig till och vill överraska enligt dagens mediala estetik (klä dig färgstarkt om du vill säga något färgstarkt) utan håller fram radikalismens tradition, som är glömd men i gengäld glänsande och nästan outtömlig.
Titeln är aristotelisk. Gömda möjligheter är enligt Aristoteles ett politikens närområde. Att hitta och förverkliga dem är uppgiften. Enteleki kallar han det: bokstavligen det som bär ändamålet inom sig.

Det är nästan omtumlande att på detta sätt se frågorna tagna på allvar och prövade utan förskönande omskrivningar, som om det gick att ändra på allting, vilket det gör. Det strider mot den rådande politiska kulturen. Det finns ett samband mellan den vardagliga tonen och förslagens stillsamma räckvidd. Allt är möjligt om frivoliteten i det politiska språket skingras. Det är för mig det roliga med Monas bok: dumheterna bortblåsta. Politiken avförtrollad. Medierna förtrollar resonemanget, varvid det blir obegripligt.
Jag skulle vilja ha mer av berättelse, men man känner redan litegrann av stämningen i högkvarteret, de små stegens helvete, kan vi säga, eller idyll och epigram. Marcus Wallenberg ringer. Mona bestiger Antarktis i Chile. Sven Otto Littorin säger att 2009 är ett skitår. Anders Borg gör ett osannolikt korkat program för nedmontering av den svenska modellen, men det är längesen. Mona är på gott humör. Allt är möjligt men ingenting händer just nu.

Ett problem i den politiska kulturen – i Frankrike och Italien precis som här – är att vänsterns minne är så kort. Det falska behovet av nya och slående satser gör att sanningar på gammal prosa lätt försvinner. Därför är det uppiggande med en stillsam och omallig genomgång av goda tankar. En gång hade vi dem. Kanske kan vi återerövra dem. Jag uppfattar det som resonemangets enteleki.