SÖDERMALM. I fjol vallfärdade vi nobelreportrar till en våning på Stigbergsgatan med bländande utsikt över Stockholms inlopp, med stjärnförläggare och vakter på plats hos familjen Tranströmer.

I går: samma stadsdel, men årets nobelprisbelönade förlag Tranan - med den nästan statligt torra taglinen "litteratur från hela världen" - ligger inhyst på en bakgata, i en långsmal gammal klädbutik med rislampor, bruna budgetbokhyllor och oregelbunda inslag av mönstertapet. Den medtagna förläggarens extraknäckande syster, en pensionerad sociolog vid namn Mona Eriksson, serverade alla som ville ha glas med Marqués de Monistrol för 77 kronor flaskan på Systembolaget.

En halvtimme efter tillkännagivandet av Mo Yan var stämningen onekligen darrigt segerrusig på Tranan, men doften av cava trängde inte ut den av böcker: på golvet kartonger med realitteratur, på varje ledig yta adressböcker, utgivningslistor och ännu oupptäckta klassiker. Tv-kamerornas vassa kanter stötte ned högar av världslitteratur.

Det är skördetid för de oberoende förlagen – fjolårets August kneps av en debutant på Weyler, årets Nobelpris går till ett förlag i samma storlek. Vi medier hänger inte riktigt med i denna reaktion på det provinsiella deckarundret. Årets översatta roman av Mo Yan, Ximen Nao och hans sju liv har än så länge bara recenserats i en svensk dagstidning, enligt Tranans förläggare Styrbjörn Gustafsson.

Just när han ska förklara ett Nobelpris betydelse – Tranan kan som allra minst räkna med femdubblad försäljning av detta författarskap – hamnar förläggarens öga på några översatta titlar av Thomas Bernhard, österrikaren som ägnat en hel självbiografisk bok åt att satirisera litteraturvärldens besatthet vid priser. Bra bok, säger Styrbjörn Gustafsson och låter förstå att han egentligen sympatiserar med budskapet. På frågan om det blir frack på Nobelfesten i december passar han därmed.