Jag drar mig livligt till minnes första gången jag konfronterades med handsfree mobiltelefoner. Det bör ha varit kring 1998 i Stockholm. Jag anlände sent på kvällen, rakt i gapet på en snöstorm, och påtagligt omskakad av att ha suttit mittemellan de båda SAS-piloterna hela vägen från London. Jag var, skam till sägandes, ute på ett pressjippo, och platsen mellan piloterna var den enda som stod till buds.
Jag spankulerade runt i terminalen på Arlanda i väntan på mitt anslutningsflyg och blev helt konsternerad av alla dessa sobert klädda affärsmän som travade omkring överallt, gestikulerande och pratande högt för sig själva.
Vad var nu detta, undrade jag - den atavistiska skandinaviska tvåkammarmentaliteten i full aktion? Pratade de här killarna med Wotan eller var dom schizofrena?
Det tog ett tag innan jag la märke till råttsvansarna som hängde ner från deras öron och insåg att detta bara var förlängningen av den kommunikationsrevolution som i full fart var på väg att vända ut och in på de offentliga och privata rummen.
Ack, ja! Mobiltelefonen - kan vi ens föreställa oss livet utan den? (Tja, om man är, säg, över 30, så är svaret: visst, hur klart som helst - inte minst minns vi att det var en bekymmersfri tid av mindre paranoia och större punktlighet.) Eller mera specifikt, hurdant var civilsamhället innan något j-a snille med en bärbar telefon fick för sig att han eller hon har den oförytterliga rätten att tjattra inför publik, utan tidsbegränsning och högljutt som en trombonist.
Ändå tror jag inte att den hänsynslösa användningen av mobiltelefoner enbart beror på den brist på hyfs som följt med den sociala förslappningen. Det rör sig snarare om ett slags kollektiv galenskap. När jag vistas i ett offentligt rum med begränsat utrymme, låt säga en järnvägsvagn, och någon rubbad person börjar hålla en Samsung-monolog, försöker jag få dem att ta sitt förnuft till fånga genom att läsa Schopenhauer högt (jag bär för det ändamålet alltid med mig en utgåva av Världen som vilja och föreställning).
Då avslutar de strax samtalet och frågar - vanligen ilsket, tråkigt nog - vad jag håller på med. Jag förklarar att medan offentligt konverserande och deklamerande är lika gammalt som mänskligheten, så finns det inget prejudikat som gör det fritt fram att högt föra privata enmanskonversationer inför publik.
Om mobiltelefoneran är en psykisk omvälvning, vad kännetecknade då hemtelefonens epok? Det känns konstigt i dag att se tillbaka på den tid före e-posten, mobilen och telefonsvararen, när en ringande telefon ägnades särskild vördnad och likt en husgud på ett fernissat altare i tamburen krävde att man svarade.
Var det dessutom inte ett barbariskt intrång i ens privatsfär varje gång man tryckte bakeliten mot örat och en fullständig främling trängde sig rakt in i lillhjärnan?
Jag kan inte annat än hålla med och dessutom tillfoga att det är i kontrast till den tidens vansinne - som grovt räknat varade från slutet av andra världskriget till mitten av 1990-talet - som det nuvarande telefåneriet framstår som desto galnare.
Aldrig förr har så många talat om så lite med så många andra.
Och vad som slår mig när jag lyssnar på den skrålande lovsången till en kväll på fyllan, eller stentorsstämman som håller gravtal över ett säljdistriktsmöte, eller skrovlandet som för femtielfte gången ändrar en avtalad tid, är:
Var i helvete befinner sig dessa människor när de pratar?
Så hoprörda har gränserna mellan skilda sorters samtal blivit att det inte alls är ovanligt att se folk köpa - eller sälja - saker medan de samtidigt talar i mobilen. Det som förr var ett omedelbart och personligt samspråk störs hela tiden av avlägsna och anonyma inbrytningar, som om individen skakades omkring i ett slumpmässigt ordflöde likt snön i en glaskula. Jag är inte så avsnörd att jag inte vet hur det känns att hålla i gång en konversation i telefon samtidigt som man pratar med någon som står framför ögonen: det känns som en psykos, något som jag också har upplevt.
I den yrkespsykiatriska diagnostiken är psykos en generell term för inadekvat verklighetsuppfattning (oskönt formulerat, men ni förstår vad jag menar). Det står helt klart för mig att när mobilfånarna skruvar på kranen för fullt, då bleknar omgivningen bort, kupésoffornas klädsel försvinner i ett töcken, medresenärerna förminskas, alltmedan mobilfånarna själva sveps in i ett brusande sammetsmörker, ensamma med sina osynliga samtalspartners.
I den verkliga världen utanför tvingas verkliga människor att spela rollen av den som inte är där. Så när fånen säger "jag vet inte, Brian körde hem "dom" till Goole efter matchen", så kämpar vi andra tappert med att föreställa oss vilka "dom" kan tänkas vara och vad det är vi vill dom.
Mina farhågor i Stockholm för så många år sedan har alltså blivit besannade. De offentliga mobilsamtalen gör oss alla schizoida och försämrar vår verklighetsuppfattning.
Min allra första aning har också bekräftats - någon gång i slutet av 90-talet blev försäljningen av mobilabonnemang en dominerande stimulansfaktor i den offentliga ekonomin. Vad oljan var för Thatcher-regimen, blev mobiltäckningen för Blair-eran. Och vad kan man säga om ett folk vars kollektiva välbefinnande frammanas genom ett slags gemensam bön. "Jag sitter på tåget" är den brittiska versionen av om mani padme hum, ett mantra att oupphörligt upprepa på det att vi må bibringas den översinnliga världens insikter och ett universellt - om än vedervärdigt prosaiskt - medvetande.
Ja, jag hade rätt: de svenska affärsmännen talade verkligen med Wotan, och hade man inte kommit på det där med sms (ursprungligen uppfunnen för att Nokiaingenjörerna skulle kunna rapportera felen till hemkontoret), så skulle vi alla vara dödsdömda.
Som det nu är, har detta slags brevväxling på stående fot anammats av våra barn med beredvilligheten hos en löpeld. Det får mig att tänka på vad James Reston skrev i New York Times efter ett besök i Kina i början av 1970-talet: "Jag har sett det förgångna - och det fungerar."
Will Self
kulturen@expressen.se
Will Self är brittisk författare. Hans senaste bok är
Psycho too som utkom tidigare i år.
Översättning Nils Schwartz.
