Synen på mobbning som tjusig konstnärlig arbetsmetod måste vara unik för vårt land. Eller finns det något annat ställe på jorden där skvallerpressen har högre etisk ribba än det finaste förlaget?
Nu senast har finförlaget ifråga gett ut en 1700 sidor tjock bibel där en dramatiker skriver att folk han känner luktar illa. Man tror det är ett skämt, men nej, välkommen till Sverige där inte en själ hittills har reagerat på det förakt för svaghet som dryper om Lars Noréns spelade oro för att ha skadat någon ”svag människa”.
Vi i kultur-Sverige märker inte förakt för svaghet om det så spottas oss rakt i ansiktet. Förakt för svaghet räknas som ett tecken på styrka här hos oss. Övermänniskor är vi allihopa, eller också försöker vi få del av that Übermensch feeling genom att fjäska för någon självutnämnd övermänniska. Till och med att bli spottad i ansiktet av en självutnämnd övermänniska kan accepteras som kul i brist på bättre.
En parodi på alltihop vill man dock först tro att det är, när Carina Rydberg på en hel sida i Dagens Nyheter (30/4) reagerar positivt på dramabibeln i en egen knackigare skriven dagbok om hur dåligt hon mår och hur mycket hon ogillar vissa av sina vänner. Hon anser sig mindre ”ärlig” än den onödigt haussade dramatikern, för hon uppger inte i tryck exakt vilka vänner det handlar om.
Författarens käraste minnen är de stunder när hon befann sig nära döden – wow, coolt – eller också är det läge för ett fallskärmshopp ner i någon krigszon där folks käraste minnen är stunder när de befann sig nära livet. Fler i kultur-Sverige får gärna för mig hoppa med.
Var bor vi, i Hackebackeskogen?!
”Den som äter sina vänner blir däst och trött." Jo, ett litterärt liv där författare systematiskt livnär sig på att käka sina vänner känns väldigt … trött.
Att käka sina vänner mår man dessutom dåligt av.
Det anses djupt att må dåligt i detta land vars befolkning inte har haft äkta existentiella bekymmer sedan nödåret 1867, så Sveriges djupaste jublar åt dåligtmåendet i dramabibeln och skriver spaltmeter om vilken fin bok den är.
En gubbe på 60 blir kär i en tjej på 25 och ältar sida upp och sida ner hur han likt en tonåring trippar på sina egna känslor.
Visst, jättefint.
Eller också dags för äkta kulturelitism i form av mognadsexamen für alle: Ledsen, inga fler böcker ges härefter ut på bättre förlag av folk som inte gått ut det mentala gymnasiet. Och det är ingen merit längre för en litteratör att vara ”känslomässigt kriminell”.
Romantiken är över, ondskans blommor har vissnat. Nietzsche är död, var glad!
