HELT ENKELT KOMPLICERAT | Av Thomas Bernhard | Översättning Anders Olsson | Regi Martin Berggren | Stockholms stadsteater | Speltid ca 1.20 t.
Ingenting är så uppfriskande som en rejäl skopa svartsyn och ett uppriktigt tvivel på mänskligheten. Det är som en själslig massage. Andarna vaknar och det är en lust att leva.
Misantropins obestridlige mästare är Thomas Bernhard. Och det beror förstås på att hans svartsyn är genuin, inte ett spel för gallerierna, något som man ibland kan misstänka Beckett för. Bara genom att formulera sin misstro mot medvarelserna på denna jord
i allmänhet och i detta Österrike i synnerhet kunde Bernhard hålla de mörka tankarna på tumslängds avstånd. Därav frenesin i språket, den maniska energin, den uppdrivna produktionstakten.
Det paradoxala är förstås att den som läser hans böcker och ser hans pjäser mera smittas av frenesin, manin, energin än av det pessimistiska budskapet
– Bernhard är djävulens advokat som psykoterapeut.
Monologpjäsen Helt enkelt komplicerat från 1986 har underrubriken ”För Minetti”, syftande på den skådespelare
– Bernhard Minetti, född 1905 – som spelade ”sig själv” i Bernhards genombrottspjäs Minetti. Ein Portrait des Künstlers als alter Mann (1977). Något komplicerat eftersom Minetti skylldes för nazimedlöpare i början av sin karriär.
Helt enkelt komplicerat är ett porträtt av en ännu äldre skådespelare, änkling sedan 20 år, som stultar omkring i sin förfallna lägenhet och gör upp med den värld han aldrig har kunnat förlika sig med. Den gamle, 82, spelas av Sten Ljunggren, 72, skådespelarveteran från Stockholms stadsteater, och uppsättningen har regisserats av Martin Berggren, 67, skådespelarveteran från Göteborgs stadsteater.
Det är alltså ett tungt erfarenhetsbagage som har baxats in bland det skamfilade bohaget i Sven Haraldssons scenografi. Och det är kanske därför som Ljunggren hanterar den stora textbördan med så förunderlig vighet. I sin spelade virrighet vet han exakt var han ska sätta ner den filttoffelklädda foten, han har totalkoll på varje detalj i ansiktsmuskulatur och omkullfallen rekvisita. Exaktare skådespelarkonst ser man sällan.
Den uråldriga bandspelare som rullar i bakgrunden alluderar förstås på Krapps sista band
– och pjäsen känns faktiskt mer Beckettsk än typiskt Bernhardsk. Jag saknar det maniskt repetitiva.
Och den där lilla flickan som kommer med mjölk två gånger i veckan är varken Beckettsk eller Bernhardsk. Den gamle skådespelaren hatar mjölk och häller ut den i vasken när flickan har gått, men hennes besök är ljuset i hans tillvaro.
Den sortens ljus kunde Bernhard ha besparat oss. Totalmörker förutsätter att man inte gläntar på rullgardinen.
