Malte Persson rycks med av Mircea Cartarescus skrivarskildring.
Författardagböcker finns av olika slag. Mircea Cartarescus dagbok är för det första en sådan dagbok som författaren publicerar för att han kan göra det. Dess dokumentering av ett stycke liv har inte ambitionen att vara litteratur, och är det också bara undantagsvis. Det främsta skälet som författaren själv ger för att den finns är önskan att säga: "Jag var här."
Och det är inte svårt att förstå viljan att rädda den långa raden av osynliga och mer eller mindre ensamma vardagsögonblick, att skänka dem objektiv existens genom att förvandla dem till bok.
Samtidigt är det sistnämnda en lyx som man bara kan unna sig om man redan är tillräckligt berömd genom sina andra böcker. En lite förvånande lyx är det att få den även på svenska. Cartarescus välmatchade översättare Inger Johansson har än en gång gjort ett imponerande arbete (även om hon och redaktören här och där tycks ha missat en del litterära och andra referenser).
För det andra är denna dagbok i första hand en skrivdagbok, från tiden då Cartarescu arbetade på sin väldiga trilogi Orbitor. Därmed inte sagt att den inte också rymmer annat. Kärlek, skilsmässa, kärlek, barn. Ekonomi och världslig fram- och motgång. En rumänsk författares möte med väst, som gradvis gör honom främmande även för sitt hemland.
Men skrivandet är alltså det dominerande temat, och det som inte är skrivande men har med skrivprocessen att göra: reflektioner över lästa böcker, nedtecknade drömmar, ett mer än genomsnittligt stort intresse för pulverkaffe... Plus, förstås, alla de gånger och perioder som författaren inte lyckas skriva.
Författandets bipolära kast mellan storslagen optimism och onda cirklar av blockerande självförakt skildras övertygande. Det är repetitivt och utdraget, men just därigenom sant.
Framför allt har jag aldrig läst en lika bra skildring av hur skrivandet är en kamp med den egna hjärnan. Av hur det finns en gräns för den egna förmågan, som man stångas mot, och hur allt skulle bli meningslöst om man blev alltför medveten om exakt var den gränsen gick. Av hur allt känns misslyckat om man en gång nått upp till en viss nivå, och sedan på grund av yttre eller inre omständigheter inte lyckas upprepa det. ("Att ha skrivit är den största fienden till att skriva.")
Som författare finner jag allt detta mycket engagerande. Som "vanlig läsare" (finns sådana?) skulle jag kanske nöja mig med resultatet av de väldiga mödorna: Mircea Cartarescus märkvärdiga romaner.
