Med lite fantasi kan Shakespeares Stormen givetvis göras till en allegori över Sovjet- unionens upplösning och de baltiska staternas befrielse. Och fantasi saknar inte den litauiske regissören Oskaras Korsunovas, det kan rentav vara svårt att följa hans associationer i alla led.

Korsunovas (född 1969) är i dag en av Europas mest omsusade regissörer och den ende som fått med två uppsättningar på Dramatens Bergmanfestival.

Förutom hans omgestaltning av Stormen, kallad Miranda efter pjäsens enda kvinnliga roll, visas också hans uppsättning av Gorkijs Natthärbärget senare i veckan.

Tolkad som allegori handlar Miranda mindre om politiska realiteter än om för- stelnade mentaliteter. I Dainius Liskevicius överbelamrade scenrum har Prosperos ö förvandlats till en intellektuells trånga lägenhet, där en darrig gubbe (Povilas Budrys) lever ensam med sin handikappade dotter (Airida Gintautaite). Tillsammans spelar de upp ett sammandrag av hennes favoritlektyr Stormen, där hon förutom Miranda har rollen som den frihetslängtande luftanden Ariel, medan fadern gör ett urval av övriga roller, flinkt skiftande mellan Prospero, Caliban, Alonso och Ferdinand.

Det finns en uppenbart incestuös bindning mellan den gamle och hans dotter, vilket komplicerar den allegoriska tolkningen.

Men om vi ser Miranda som det litauiska folket och Prospero som dess skröpliga intelligentia, tillbakadragen i inre exil, så förstår man varför hennes handikapp försvinner vid första anblicken av Ferdinand, den västliga demokratins representant, lika kåt som ytlig.

Den här grovhugget spelade pjäsen har fler bottnar än en, och de obesvarade telefonsignaler som avslutar föreställningen klingar ut som fyra ekande frågetecken.