Mina skäl att säga nej

Publicerad
Uppdaterad
Well, well, well.
Då får vi ta det från början. De som inte är anhängare av statligt finansierad kultur kan sluta läsa här.
Regeringen tillsätter chefer och styrelse för landets kulturinstitutioner och ger dem ett regleringsbrev att arbeta efter. Begrepp som jämlikhet, mångfald och yttrandefrihet brukar finnas med, oavsett regeringens politiska färg.
Också kulturrådet har fått ett sådant. Flera referensgrupper – bland annat för tidskrifter – har tillsatts som rådgivande grupper åt styrelsen. Vilken för det mesta går på referensgruppens rekommendationer, men ibland inte. Till skillnad från vad Per Wirtén hävdat (Expressen 15/1) har styrelsen vid flera tillfällen gått emot referensgruppen och flera gånger tidigare har medlemmar i referensgrupperna reserverat sig. Så långt: same old, same old.
Referensgruppen ska göra en bedömning av de kulturtidskrifter som ansöker om kulturbidrag. Layout, redigering, journalistisk nivå, bild, originalitet är några kriterier för vad en bedömning kan innehålla.
Mig veterligen finns det dessvärre inga bidragsgivare som har obegränsat med pengar att dela ut. Man måste snällt hålla budgeten. Varje år är det därför tidskrifter som blir besvikna, känner sig utpekade och ibland rentav politiskt förföljda.
Nu senast gäller det alltså tidskriften Mana.
Det får bland andra Per Wirtén att yrvaket fatta pennan. Här finns det grundläggande värden att försvara! utbrister kamraterna. En tydlig vänsterorienterad tidskrift är hotad till livet! Wirtén hör genast stöveltramp och knyter sin röda näve mot vad han kallar maktambitioner. Censur! gormar en och annan skribent som ser ett massmord på vänsteraktivister planeras i Kulturrådets lokaler i Stockholm.
Jösses grabbar, vilket pekoral!
Detta trots att socialistiska och vänsterorienterade tidskrifter som Re: public Service, Häften för kritiska studier (som kallar sig ”oberoende socialistisk tidskrift”), Pockettidningen R och Tromb beviljats stöd.
Att Tromb (Aftonbladet 18/1) högtidligt betackar sig för bidraget i protest mot att Mana riskerar sitt är ädelt och kamratligt. Den gentila gesten landar dock platt när man vet att en av grundarna och den ansvarige utgivaren för Tromb, Johannes Wahlström, sparkades ut från Ordfront Magasin efter den numera klassiska artikeln ”Israels regim styr svenska medier”, då det visade sig att Wahlström hittat på det mesta i artikeln. Inklusive intervjuer med journalister. Moral? Det vete fan.

Yttrandefrihet är en negativ rättighet. Det vill säga rätten att inte kränkas, mördas eller fängslas för sina åsikter. I Sverige gör lagen några undantag i yttrandefriheten för att människor ska kunna leva i lite fred och harmoni. Ingen hets mot folkgrupp eller homosexuella och så vidare.
De tidskrifter som inte får kulturstöd har alla andra möjligheter att publicera sig. Det finns ett publicistiskt liv före, efter och utanför Kulturrådets stöd. Ganska många publikationer lyckas alldeles utmärkt utan statlig finansiering. Per Wirténs egen tidning Arena är ett exempel. Censur är det med andra ord inte.
Det är heller inte så att allt som är lagligt har rätt till bidrag från kulturrådet. I så fall vore det klokaste att tillsätta en grupp jurister som efter en granskning lät redaktörerna kvittera ut ett belopp.
Pressen är fri i Sverige, vilket jag är tacksam över. Det gäller även tidskriften Mana. Ett demokratiskt samhälle har dock ingen skyldighet att stödja allt som det tolererar. Det är, lyckligtvis, högt i tak i Sverige. Man får kalla judar för hundar och grisar och homosexuella för cancersvulster. Betyder det också att det är okej om någon skriver det i en statligt subventionerad tidskrift? Det är ingen hypotetisk fråga. Vi accepterar att pornografiska och främlingsfientliga publikationer får publiceras, men det betyder inte att vi anser att de bör få statligt bidrag.

Jag reserverade mig mot tidskriftsstödet till Mana – som medlemmar brukar göra – för att markera att jag avviker från det kollektiva beslutet.
Min reservation lyder: ”...tidskriften inte har tillräckligt hög kvalitet då den innehåller en uppskruvad retorik och glider mellan Israelkritik och antisemitism.”
Vad menar jag med det?
Här är några exempel på uppskruvad retorik i tidningens rubriker:
”Folk (e) partiets bleke husnigger” (Mana 2005 #2)
”Kukklubbens fobi” (Mana 2006 #4),
”Hata Israel” (Mana 2003 #5/6).
Ett annat exempel på uppskruvad retorik och rena fantasier står chefredaktören Babak Rahimi för:
”Jan Björklund vill undervisa historia för att dämpa borgerlighetens ångest inför liberalismens död och det faktum att dagens realliberalism närmar sig 1930-talets fascism” (2007 #5/6).
Jag citerar Ingrid Elam i gårdagens DN:
”Jan Björklunds skolpolitik må vara hur förkastlig som helst, det gör inte liberalismen till en fascism. Det slags förlöpningar trodde jag hade spelat ut sin roll med 70-talets nystalinism.”
Inslag av temperament i texter och publikationer har sin charm och ger en dramaturgisk känsla men är olidligt tråkigt och svårt att ta på allvar som journalistik. Naturligtvis står det Mana och andra publikationer fritt att framföra sitt budskap genom en uppskruvad retorik, men det är svårt att polemisera med en publikation som lever i en ding ding värld och som navigerar på en helt egen semantisk karta. Det berikar med andra ord inte debattklimatet i Sverige i stort.
Än värre är det med Manas starka antisemitiska tendenser och rena konspiratoriska fantasier. Som i Mohamed Ghanems inlägg ”En läsning i den israeliska baktanken om fred” på Manas hemsida (10/4 2007):
”Att freden gör att Västvärlden kan bli kvitt den israeliska ekonomiska utpressning som har fortsatt sedan israels invigning 1948 med förevändning att Västvärlden måste betala den oändliga förintelse fakturan under Nazityskland i andra världskriget. Alltså Israels intresse att fortsatta påminna europierna om dem skuld känslorna och att dem bär huvud försummelse om det som hänt dem i Hitlers koncentrationsläger och att dem måste betala för detta för att åter lösa sina synder, utan att ifrågasätta eller gnälla.”
Eller Joacim Blomqvists teori (18/9 2007) om Lars Vilks rondellhundar:
”Det var Israel som påverkade Lars Vilks att göra rondellhundarna, för på det här viset kommer landets folkrättskränkning bort från löpsedlar och nyhetssändningar.”
Inte heller chefredaktören själv, Babak Rahimi, kan hålla fingrarna i styr 28/1 2003):
”Genom att förneka Förintelsen och endast prata om judisk förintelse skymfar vi Förintelsens offer. Då säger vi indirekt: ’Ni dog för inget, vi lärde oss tji’. Och Förintelsen får fortgå. Med nya aktörer och nya offer.
I dag är det det arabiska folkets tur att malas i Non-stop-going-machine-of-Holocast!/.../ det absurda är att även standardversionen av Förintelsen – den sionistiska versionen – används för att hålla Förintelsens hjul rullande.”

Manas redaktion
är, lindrigt sagt, mycket intresserade av Israel. Det står dem fritt att vara det. De bör dock uppdatera sig i ämnet och den arbetsdefinition av antisemitism som tagits fram och används av OSCE/ODHIR och EU-organet FRA inkluderar tydligt uppfattningar och propaganda som finns i Mana. En tidskrift som har Israelkritik som ett av sin huvudämnen bör ha den grundläggande kompetensen om antisemitism.
Övertrampen i Manas så kallade Israelkritik är så många att de upptar nästan hälften av materialet i min inlaga på över fyrtio sidor till kulturrådet.

Är det då olagligt det som skrivits i Mana? Det kan bara en tryckfrihetsdomstol bedöma. Min uppgift i referensgruppen är inte att veta vad som är lagligt eller inte. Jag förväntas ha åsikter om vilka publikationer som jag anser ska beviljas stöd. Jag har som ledamot i referensgruppen rätt att göra en reservation. Så långt är till och med Wirtén med på noterna. Men det är när fem ledamöter i den förra styrelsen väljer att bordlägga ärendet med en skarp reservation som vissa delar av vänster-Sverige får skrämselhicka. En kvinnlig journalist från ETC var tydligast i sin formulering av problemet. Hon ville veta vad jag tyckte om att styrelsen lyssnade på mig?
Attans! Jag som så gärna bara ville vara dekoration i rummet.
Styrelsens reservation är än mer kritisk och utförlig än min. Styrelsen kritiserade Mana för att även ha en rasistisk och kvinnoförnedrande världsbild.
Det är här brösttonerna kommer in och referensgruppens ordförande Arne Ruth känner sig manad att försvara Mana. Han har vidare valt att utveckla sitt resonemang i olika medier. Nu anklagas jag och styrelsen för politisk styrning.
Arne Ruth gör politiska bedömningar om vad som är bra och tas upp i Mana. Flyktingstatistik och kritik av USA, socialt och religiöst förtryck i Sydamerika, bevakning av Darfurkonflikten och så vidare. Han skriver att Manas chefredaktör inte är förintelseförnekare och därför inte kan vara antisemit. Ingen har påstått att Babak Rahimi är förintelseförnekare och det är för övrigt inte det enda kriteriet för antisemitism.
Ruth kräver att andras bedömning inte visar några tecken på politiska åsikter men baserar sitt försvar på en politisk analys. I själva definitionen av vad som är viktiga frågor och inte ligger en politisk bedömning.
Vad vore en icke politisk bedömning? För vissa är ett rosa omslag mycket politiskt laddat, medan det för andra inte är något annat än en färg. Jag betvivlar att det skulle väcka debatt om kulturrådet skulle neka till exempel sverigedemokraterna stöd utifrån liknande bedömningsgrunder. Naturligtvis skulle det vara ett politiskt beslut.
Vad är det som får Ruth och andra att tycka att det är förkastligt och, förmodar jag, rasistiskt att kalla människor för nigger/husneger men bara ”ett retoriskt övertramp” när tidskriften Mana gör det samma (”Ayaan Hirsi Ali: En husnegers hårda lott” av Jorge Capelan på Manas hemsida 17/5 2006). Ingen seriös publikation skulle låta en journalist kalla någon för neger.
Försvarare av Mana är de som annars i regel gärna gör politik av allt. Även det privata. Så långt allt gott. Men varför detta hyckleri när det egna ledet kritiseras? Gäller dubbla måttstockar igen? Krokodiltårar om politisk styrning har Manas försvarare fällt till den grad att Al Gore måste ha fått vatten på sin kvarn. Isen smälter i norr.

DN tog till det tunga artilleriet i går med en föga genomtänkt
artikel av Ingrid Elam. Ett litet sakfel förtog effekten av publiceringen. Styrelsemötet är på fredag, inte i går. Och nej, jag betackar mig replikrätten. Håll till godo.
Det gäller att välja sina strider, som det heter. Att sätta sin heder och sitt namn i pant för tidskriften Mana är inget jag rekommenderar någon.
Dilsa Demirbag-Sten
Dilsa Demirbag-Sten
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag