Min nattresa – Sofia Fredéns debut som småbarnsdramatiker på dockteatern Tittut – har många goda intentioner som tappas på vägen. Flickan Annie kommer att bli pojken Adam när hen blir stor, säger hon. På scen leks med lösa docklemmar, än bruna, än vita till förblandning. Allt verkar fritt och barnen i genrepspubliken störs lika lite av denna blandning som barnen som går och ser omdebatterade Stina Wirsén-filmen Liten Skär och alla små brokiga.

So far, so good.

Problemet med Min nattresa ligger i formen. Den är för lång för minstingarna, kanske lite för basic för sexåringarna. Barn är bra på att fantisera och fantasi och stämningar är det gott om i denna pjäs, men de behöver få medverka, annars blir det som att titta på när andra leker.

I publiken på Tittut-teatern finns gott om unga som vill ingripa, svara på de frågor Sofia Fredén skrivit in i manus och varna för vad som finns bakom ryggen på aktörerna. Bara några gånger tas de trådarna upp av dockspelarna Maria Selander och Sara Bexell, som båda annars är under av barnslig vighet och kroppsspråk med den fysiska teaterns hela palett. Men man kan inte ställa en fråga till en barnpublik utan att lyssna på vad den svarar.

Då måste man bestämma sig. Vill man gå hela vägen och göra som BUS – barnens underjordiska scen – och låta barnen bestämma allt, eller vill man spela teater där publiken ska vara tyst och titta?

Man kan välja vilken av linjerna man vill, bara man gör det helhjärtat.