I dagarna har jag fått massor av mejl från en person i Iran. Jag känner inte avsändaren. Han svarar inte på mina frågor om vem han är och var han har fått tag på min mejladress. I stället uppdaterar han mig med färska bilder på folkmassorna i Teheran, platser och tider där kommande demonstrationer kommer att hållas.
Han avslutar varje mejl: ”Glöm inte Iran. Visa världen att vi finns. Glöm inte att du gick på dessa gator som barn.”
Jag har inte glömt gatorna. Inte razziorna mitt i natten då vi barn väcktes med vapen riktade mot våra ansikten. Inte avrättningarna på nära anhöriga. Morbröder som ena dagen höll om mig, hårt, och dagen efter låg i svarta plastsäckar och stank. Min sjuttonåriga moster som, torterad och undernärd, födde sin dotter i Evinfängelset.
Jag har upplevt både den islamiska revolutionen 1979 och de senaste studentdemonstrationerna i Teheran. Bilderna från dagens demonstrationer påminner mig om revolutionen. Brinnande bildäck, springande och blodiga människor. Det enda som saknas i dag är karikatyrbilderna på Shahen och hans Farah Diba, som täckte gatorna i varenda stad i Iran. Parken där jag gungade förvandlades till en avrättningsplats där det dinglade människor från träden.
Då hade folket en vilja att förändra, och mobiliserade sig med Ayatollah Khomeini. Många kvinnor ville egentligen inte bära slöja, men gjorde det ändå, bara för att mobilisera sig med de religiösa under anti-shahdemonstrationerna. Shahen och hans diktatur skulle bort och i stället skulle Khomeini förändra Iran till det klasslösa paradis som majoriteten längtade efter.
Precis som Ahmadinejad höll Khomeini inte vad han lovade. I stället ersattes den sekulära monarkin Iran av den islamska republiken och dess sharialagar. Förändringarna i samhället började med kvinnorna. Men också med den fria pressen, som avvecklades relativt snabbt. Landet blev ett helvete där tortyr och våldtäkt var accepterat. Det blev tyst.
Tystnaden bröts av studenterna 1999, då den reformvänliga tidningen
Salam stängdes. Samma natt åkte jag till Iran för att besöka min släkt. Jag väcktes på morgonen av nyheten att delar av Teherans gator var avspärrade. Min vän, en journalist, blev arresterad och sattes i Evinfängelset. Hans familj hörde inte av honom på flera dagar. I dag jobbar han inte som journalist längre.
I ett mejl skriver han: ”1999 visste vi inte vad vi ville förutom en förändring. Det fanns ingen tydlig ledare. I dag, precis som 1979 har folket mobiliserat sig med en alternativ ledare. I dag finns Mousavi som vill ha en förändring. Nu kan dom inte stoppa folket. Vi är för många och vi växer. Vi har insett att inga krafter utifrån kan förändra. Det är bara vi. Vi vill inte ha ett Irak där USA invaderar. Vi vill kunna förändra själva.”
Trettio år har gått och vi hör samma rop som vi hörde 1979: ”Ner med diktaturen.”
Mejlen från min okända ”vän” fortsätter att strömma in medan jag skriver. Ny tid och plats för demonstration och så: ”Glöm inte Iran. Visa världen att vi finns. Glöm inte att du gick på dessa gator som barn.”
Negar Josephi
kulturen@expressen.se
