Inte heller denna gång har man kostat på Merete Mazzarellas bok en litteraturlista, bra papper eller ens ordentlig korrekturläsning. Det vore hon annars värd och skulle tåla – för tungfotad blir hon ändå aldrig, lärd men lättläst som hon är.
För lätt, har jag hört svenskspråkiga akademiker i samma generation väsa: "Mozzarella!" (Det är nog ändå något med kvinnliga 40-talister och makt och konkurrens, kanske för att de tvangs kämpa så mycket på en så liten yta, långt före det jämställdsindustriella och rentav queerkompetenta komplex som de duktiga flickorna får tillgång till i dag?)
Fast det är rätt okej att jämföra Mazzarella med den italienska osten: mild och inte så menlös som man kan tro. Utan med en härlig konsistens, och som med fördel kan hottas upp med svartpeppar och olivolja samt kombineras med små cocktailtomater eller rödlök att sprätta i väg under spirituella konversationer.
Alltså: både Mazza- och mozzarellan kräver sällskap för att bli riktigt härlig och tuggmotståndig.
Och Mazzarella är en i högsta grad relationell typ och tänkare som vill samtala hellre än att bara prata på, som tvivlar på autenticitet och essens men som verkligen tror på möten – ett ord som hon nog är lika trött på som jag, men som faktiskt betyder något. Vare sig det gäller forskning, journalistik, litteratur, service, beröring, åldrande eller praktisk kunskap.
Här finns ett par djupt hänryckande sidor om hur man testar och produktutvecklar diverse toalettstolar medelst plastkulor och svampar varunder det inte får "stritta" (ett av flera skojiga finlandssvenska ord, jämför med just sprätta, eller stänka). Detta bara under loppet av ett glas vin tillsammans med Mazzarellas unge granne Uffe, en uppfinningsrik och skitbegåvad working class hero av det slag som dagens bostadssegregering ger oss i den urbana, pladdrande medelklassen allt sällsyntare tillfällen att träffa och lära av.
Sedan ligger litterära och sociologiska eller litterära läsefrukter kant i kant, association vid association, notiser och infall och reflektioner över decenniernas flykt och det nypåkomna pensionärslivet. Snäll humor. Plus år 2011, Mubaraks avgång, med mera.
Och kärlek. Det sorgliga i att Merete skiljer sig från Lars Gustafsson, litteraturprofessorn och ingen annan, på Geijersgatan i Uppsala. "Min man" som hon fortfarande bor och äter gröt tillsammans med ibland. Dåligt samvete.
Det härliga i att hon nu bor i Ekenäs utanför Helsingfors, nykär och äntligen på riktigt sedd vid 65 års ålder, med sin för mig och Wikipedia okände sambo, en finlandssvensk filosof som verkar klok och kul och trevlig på samma stillsamma sätt som hon själv.
För egen del minns jag Finland och Åland och kulturfolk på 90-talet som lätt efterblivna: antifeministiska, reaktionära och redan på morgonen öldrickande halvrassar och homofober - utom förstås Mazzarella, Märta Tikkanen, Claes Andersson och rätt många till. Nu undrar man ju, särskilt över finlandssvenska filosofer. En av mina bästa vänner är sedan några år särbo med ett professor Kalkyl-liknande exemplar från Åbo: skäggprydd, kostymklädd, konstnärlig och skojig.
Jag vill också ha en sån. Se det som en mozzarellans annons efter en uppfriskande basilika.
