Jag älskar katastroffilmer. Jag älskar dem precis som jag älskar monsterfilmer, för det där ögonblicket i Hajen när polischef Brody backar in i hytten och flämtar "vi kommer att behöva en större båt", eller det i Jurassic park när expeditionen kommer ut ur skogsbrynet och får syn på dinosaurierna. Oh my God-ögonblicket, helt enkelt. Det som litteraturvetare förr i tiden talade om som kontakten med det sublima (och som bäst njutes i andra hand).

Ingenting kan vålla en så tillfredställande kathartisk rysning som att halvligga i sin tv-fåtölj och betrakta ett par människor som just har insett att de i nästa ögonblick kommer att pulvriseras av en meteor eller förintas av ett vulkanutbrott.

Så ur den synvinkeln kan jag inget annat än applådera Mikael Niemi. Hans senaste bok, Fallvatten, är inte bara något så sällsynt som en katastrofroman på svenska. Den är dessutom en roman som verkligen drivs av själva katastrofen, en rämnad kraftverksdamm i Lule älv, och därmed får en fart som en skenande flodvattenvåg.

De människor som kommer i flodens väg är inte bara komiskt och poetiskt uppskruvade på ett sätt som alla Mikael Niemis läsare känner igen, de behandlas dessutom i samma höga tempo av författaren som av älven. Oh my God-ögonblicken är inte bara många, de kommer dessutom precis så tätt som man kan kräva av en bra katastrofrulle.

Det har sina sidor. Och här menar jag inte att Niemi bryter mot den tysta överenskommelse inom genren som stadgar att osympatiska personer bestraffas av naturmakterna, medan gott och osjälviskt beteende belönas (Hajen tuggar i sig kapten Quint, medan Brody och Richard Dreyfus får simma bort i gryningen).

Utan att avslöja detaljer kan jag tala om att Niemi är betydligt mer realistisk än så och låter en hel del tveksamt uppträdande passera utan konsekvenser. Men det rasande tempot i berättandet gör att personerna, hur färgstarka de än är, ändå far förbi i strömvirvlarna utan att riktigt hinna etablera sig i ens medvetande.

Det är en konsekvens av en genre som Niemi har gett sig fan på att underordna sig. De snyggt visualiserade undergångsscenerna finns här (de där en gravid kvinna är instängd i ett drivande hus samtidigt som en avbruten tall håller på att motas in genom dörren har något närmast datasimulerat över sig), det civilisationskritiska Naturens hämnd-temat hanteras med bravur, de apokalyptiska scenerna från ett evakuerat Luleå med tillkorkade utfartsvägar kunde Cormac McCarthy ha varit stolt över.

Men jag får ändå samma känsla som när jag ser någon av de genrefilmer som Woody Allen har förstrött sig med under de senaste 20 åren. Det är bra, om jag bara inte hade vetat vem det var som hade gjort det.