Gunilla Brodrej läser en ny bok om Sverigedemokraterna.
I måndags kväll, när man ännu inte visste att Mattias Gardell var välbehållen, intervjuades sonen Linus i Rapport. Han förklarade pappans drivkraft med det flitigt använda mottot från Bröderna Lejonhjärta. ”Annars är man ingen människa, bara en liten lort”.
Möjligheten finns alltid att sträcka ut en hand.
Hur är det med hjälpsamheten i Lort-Sverige?
Om man ska generalisera är svenskar ofta hjälpsamma och lätta att mobilisera till gratisarbete. Grannsamverkan, städdagar, föräldrakooperativ, föreningsliv, välgörenhetsgalor. Vi är kanske konflikträdda, men knappast fientliga.
Sverigedemokraterna vill mobilisera fram ett nej. Sköt ditt. Tag betäckning. Skydda den ”svenska nationella identiteten och sammanhållningen i landet”. Man vill uppmärksamma opinionen på de problem och faror det kan medföra att sträcka ut handen. Särskilt när det gäller försämringar som genom ”massinvandringen” kan drabba den förment utsatt gruppen pensionärer.
Det finns, genom bokutgivningen den här våren och försommaren, tre bra sätt att läsa på om den intolerans som knackar på riksdagsdörren. Christoph Anderssons gedigna undersökning Från gatan in i parlamenten: om extremhögerns väg mot politisk makt, Niklas Orrenius übersakliga genomgång av det nya SD: Jag är inte rabiat. Jag äter pizza och nu
Mikael Ekman och Daniel Poohls genomgång Ut ur skuggan. En kritisk granskning av Sverigedemokraterna.
Ekman och Poohl går igenom SD:s bruna och bråkiga historia, dess nuvarande ideologi och strategier för att bemöta dem. Dessutom belyser man andra partiers restriktioner och begränsningar för invandrare och asylsökande – röstfiske
genom att försöka följa en missnöjd minoritet i stället för att skapa en egen opinion, utifrån en egen, tolerant ideologi.
2010 blir ett ödesval.
Hur det går beror, enligt författarna, på flera saker:
1. Hur väl SD lyckas förmedla bilden av att de har gjort sig av med sitt förflutna. Förändringen gäller mest de yttersta kronbladen på blåsippan. Rötterna i vit-maktrörelsen finns kvar i invandrarkritikens mylla.
2. Hur medierna hanterar partiet och vilket utrymme de får.
3. Hur väl SD lyckas rensa bort uppenbara kritikmål, som de kriminella element man rensat ut från sina kandidatlistor.
De etablerade partierna bör ta reda på varför man egentligen ogillar Sverigedemokraterna. Sedan kan man ställa sig själv samma retoriska fråga som Bröderna Lejonhjärta. Det hela borde vara rätt enkelt.