Rockmusikerskrået måste snart göra uppror mot att alla - styckmördare, Ipaduppfinnare och Handelsekonomer - ska kallas rockstjärnor hela tiden. Micael Dahlén, som ofta får epitet i stil med rockstjärneprofessor, har skrivit en bok om fem av världens mest mytologiserade mördare och han kallar dem genomgående för rockstjärnor eller beskriver deras liv som rockstjärneliv.
Helt fel är det ju nu inte, då vi vet att Charles Manson beord-rade mord bland annat för att han inte fick skivkontrakt. Men han blev "rockstjärna" ändå; och fick ovanpå det äran att inkarneras i Marilyn Mansons kropp.
Och visst är det så att somliga mördare genast plockas in i popkulturens värme. Det är bara dem Dahlén intresserar sig för. Inte majoritetens vardagsmördare, knivmordsbråk och hustrustrypningar.
Vad är det man gör när man utnämner en icke-rockstjärna till rockstjärna? Man påpekar att personen är bra på att bygga en image, förförs, och hejar på seriefigursauran.
Micael Dahlén reser i mördarnas fotspår i egenskap av uttalat fan och antyder att han köper flera intervjuer. Fanperspektivet är i sig aldrig ett problem, många slumrande reportrar har väckts till liv av det, men om man skriver en bok om förlagan till Hannibal Lecter och Marilyn Manson och om andra mördare som blivit så populära att det pågår merchandiseindustri runt dem bör man göra just det motsatta till att kalla folk rockstjärnor: skala bort allt färdigtuggat fluff.
I alla fall om man vill kunna säga något nytt.
Micael Dahlén. Foto: Cato Lein
Dahlén är "Charlie" med Charles Manson. Man får nästan intryck av att besöken hos mördarna blir som en mindfulnessövning för honom. Mördarna får honom att stressa av från sina vanliga rutiner och glömma mejlen och hygienen, ja "allt utom livet självt, och döden". Är det en 00-talsvariant på Göran Kropp-läran - det som på bergsbestigarens tid kallades för att "söka kickar"?
En kannibal blir något som Dahlén kan prata om i Gokväll mellan elfiltar och cupcakes. Att kalla mördarna för monster är att hålla kvar dem i overklighet.
I stället för att behöva tala med mördarna om skuld och död, pratar marknadsföringsprofessorn om det som är hans ämne.
Och han får god hjälp på traven av mördarna själva, som är oerhört medvetna om medielogik, sin showmässighet och hur mycket pengar de drar in - åt andra.
Miljonindustrin Charles Manson verkar rätt snurrig till sinnes i dag, men också beredd att analysera sig själv som ett postmodernt kärl: "Jag föddes till att vara ingenting. Därför kan de fylla mig med vad som helst."

Att som Dahlén se mördare som ett slags wrestlare fungerar när avstånd finns i geografi, fiktionalisering och tid, men försök med en aktuell och lokal mördare. Nej, inte en bokstav om Anders Behring Breivik i Monster. Breivik arbetade som bekant hårt på att fiktionalisera sig själv med sin tempelriddarfilm och självporträtt i olika maskeradkostymer - attackdykare, frimurare, något slags rymddräkt - men vi har inte tillåtit honom att lyckas, ännu.
Så fort Dahlén försöker ta sin berättelse utanför varumärkesbyggena blir den platt som en blodpöl.
All kraft går åt till att visa att människor älskar mördare. När han vill ge svar på varför blir det några trevande försök om att vi gillar övermänniskor och kommer ur "survival of the fittest"-arvet.
Monster bör nog framför allt läsas som ett kapitel i sagan om att man får liv genom att ta liv, alltså som en produkt av vampyrvågen.

Malena Rydell
kulturen@expressen.se