När Mian Lodalen kom med sin bok Dårens dotter för ett par år sen blev jag överlycklig över hennes skildring av flickan Connie. I nya boken är det sent 70-tal och Connie har hunnit nå de tidiga tonåren. Hon är fortfarande lika vild, smart och fritänkande.
Det är märkligt att Lodalen lyckas skapa så levande karaktärer, eftersom hon skriver på tvärs mot allt vad finlitterär hantverksteknik heter. Lodalens texthantering påminner om exempelvis Denise Rudbergs eller Emma Hambergs.
Det är prosa utan ett uns av underströmmande upptäckarmöjligheter för läsaren, eftersom personernas tankar och handlingar är noggrant, närmast pedantiskt utskrivna. Texten är ytlig på så sätt att den saknar gestaltningsplan, den berättar i stället för att visa.

Den här tekniken används oftast av författare som hellre vill underhålla än utveckla läsaren, men det gäller inte Mian Lodalen: hon har verkligen ett ärende bortom spänning och flams.
Lodalen är på kompromisslös kollisionskurs med normaliteten. Det gör också att hon kan gå loss med karaktärernas charm.
Det är svårare än man tror att åstadkomma charm i en ren underhållningstext, åtminstone om man vill ge sina personer charm som bränner till och inte är kontraproduktivt mesig och ofarlig. Lodalen tar hjälp av det krassa, lakoniskt asociala perspektivet, där streetsmart bara är förnamnet.
Lodalens karaktärer är inga lustiga filurer, det är inte Viveca Lärn och Saltön vi snackar här, tvärtom finns det en reell, rebellisk potential i Connie och hennes typiskt tonåriga och samtidigt rätt depraverade polare.
De är experter på att hitta konstruktiviteten i destruktiviteten, till exempel i inställningen till de konstant vidriga männen som omger dem. Enda kriteriet för en schyst kille eller man tycks vara att han inte utövar tvång eller våld: ”Jag gillar Glenn/…/. Han skulle aldrig försöka våldta mig.”
Annars är en av de jobbigaste insikterna för mig som vuxen läsare att tonårstjejerna i den här boken inte ens alltid vet själva om de blir våldtagna eller har frivillig sex.

Den rebelliska och för all del även kriminella skamlösheten når nästan alla områden i Connies liv, och den ger henne den frihet hon saknar ekonomiskt och socialt. Hon är inte inskolad i normalitetens fasadmaskineri, utom, absurt nog, på en enda punkt: homosexualitet är totalförbjuden till och med för henne.
När Connie upptäcker sin gryende homosexualitet möts hon av massiva signaler om katastrof och smutsighet, själv kallar hon sin dragning till tjejer ”Det Dåliga”.
Det säger något om hur hårt och djupt rotad den negativa synen på homosexualitet var, i det allmänna medvetandet och ända in i de moraldanande skolböckerna, så sent som på slutet av 70-talet.
Men trots sin sorgliga kärlekshistoria och destruktivitetens totalkrasch rakt in i döden, är Tiger en upplyftande bok. I Connies pragmatiska intelligens finns det något orubbligt och viktigt att hämta.