Den första november tog det Hongkongbaserade företaget MTR över driften av Stockholms tunnelbana. Än så länge har inte mycket förändrats för resenärerna, även om MTR är kända för punktlighet och har utlovat en stor satsning på städning av perrongerna.
Det låter ju bra, men nya tunnelbaneentreprenörer vill inte alltid väl.
På Stockholm filmfestival visas just nu den animerade långfilmen
Metropia. Det är en gråskalig framtidsdystopi där megaföretaget Trexx har tagit över driften av inte bara Stockholms tunnelbana, utan hela Europas. De har sammankopplat de europeiska tunnelbanenäten, och i det paneuropeiska systemet kan man ta sig från t-centralen till Köpenhamn på nolltid.
Den högeffektiva tunnelbanan är den enda infrastruktur som behövs. Den är så praktisk att man till och med kunnat införa ett förbud mot att cykla.
Ett europeiskt infrastrukturmonopol ger väldigt mycket makt, och makt har som bekant en tendens att korrumpera. Trexx säljer ett mystiskt mjällschampo, hårt marknadsfört i tunnelbanan. Schampot tar sig ner genom hårbotten, in i hjärnan, och gör hårstråna till antenner för sändningar i tunnelbanan. På så sätt kan Trexx kommunicera rätt in i huvudet med alla resenärer som använder schampot. Du kanske borde dumpa den där tjejen, kan de säga.
Också verklighetens tunnelbaneresenärer blir alltmer övervakade. Det installeras fler och fler kameror på plattformar och bussar, och i våras togs de nya digitala SL-korten i bruk.
De nya smarta korten ger Storstockholms Lokaltrafik möjligheten att samla in information om sina resenärer. Den detaljerade reseinformationen gör det enklare att effektivisera trafiken - genom att kartlägga vilka knutpunkter som blir överbelastade kan man eliminera flaskhalsarna. SL vill helst att resenärerna ska kunna registrera sig så att varje kort kan knytas till en individ. Då skulle de också kunna se efter om någon som är sjukskriven åker till Råsunda när det är fotbollsmatch, eller om någon arbetslös tar tuben till en byggarbetsplats varje morgon. Eller kartlägga resenärernas relationer genom att undersöka vilka som ofta åker samma sträckor samtidigt.
SL har visserligen lovat att inte använda informationen i sådana syften, men om det är något
Metropia lär oss, är det att det är svårt att låta bli när väl tekniken finns på plats.
Metropia är regisserad av Tarik Saleh som har en bakgrund som graffitimålare, och han är inte den enda filmande sprejaren. I våras väckte graffitikonstnären Nug en hetsig debatt med sitt examensverk från Konstfack, filmen Territorial pissing där en maskerad man sprejar ner en tunnelbanevagn och kastar sig ut genom ett av vagnens fönster.
Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth meddelade då att hon "inte tycker att skadegörelse är konst", och SL polisanmälde Nug för grov skadegörelse.
Men där
Territorial pissing är en dansant men destruktiv aggression, är
Metropia snarast en omsorgsfull kärleksförklaring till kollektivtrafikens patinerade katakomber. Taktilt tecknas perronger i Paris, spärrar i Stockholm och vagnar som svischar fram i ilfart mellan länderna.
Men främst är filmen en pedagogisk varning mot maktkoncentration och intensifierad övervakning. Överhuvudet för det ondskefulla företaget Trexx är rentav baserad på den före detta SL-chefen Kjell Hultman.
Som chef för trygghet och säkerhet gjorde han sig känd för sin kompromisslösa inställning till klottrare och jobbade för större resurser till övervakning av resenärerna. Senare dömdes han till fängelse för grovt mutbrott. Man ska aldrig lita för mycket på en trygghetsansvarig.
Jonas Holmberg
kulturen@expressen.se
FOTNOT. Metropia visas på Stockholm filmfestival i kväll och i morgon och har svensk biopremiär på fredag.
