Ålderspyramiden är ett diagram som alla människor har sett. Det bygger på det rimliga antagandet att varje årsklass av befolkningen tunnas ut litet grann för varje år som går. I botten de nyföddas breda bas och i spetsen de nästan hundraårigas smala spets.
Under antagandet att döendet är konstant år efter år och födelsetalen likaså, får vi en snygg pyramid. Alla normala samhällens pensionsplanering bygger på att de undre tredjedelarna kan ta hand om den översta i ett kretslopp. Så perfekt ser ingen befolkningspyramid ut. In- och utvandring, krig och farsoter, liksom medicinska framsteg som penicillin och p-piller sätter sina djupa spår.
Den kan börja närma sig timglasform som fallet var med den tyska befolkningen efter ett förödande världskrig.
Inte bara katastrofer utan också förbättrade villkor kan påverka pyramiden. Om den börjar se ut som en cylinder snarare än som en pyramid anses en katastrof vara nära.
Det skrivs och talas mycket om ålderspyramidens väg mot cylinderform. Frankfurter Allgemeines ambitiöse chefredaktör Frank Schirrmacher gör publiksuccé med sina böcker och artiklar om vad som i Tyskland nu heter ”methusalemsamhället”.
Carl-Henning Wijkmark var tidigt ute med sin internationellt uppmärksammade Den moderna döden en intelligent och ruskig bok som handlar om en framtid där kanske inte alla människor kan tillåtas leva så länge de vill. Livstid blir ransoneringsvara.
Niall Ferguson i sin bok om det amerikanska imperiet förutspår dess undergång, inte genom krig utan genom biljarder dollar i underskott för pensionskostnader och – som följd – en katastrofal dollarkollaps.
Om det romerska imperiet gick under på grund av skogsskövling, kommer det amerikanska att gå under på grund av socialförsäkringar som inte kan infrias och som ingen politiker vågar ifrågasätta.
Och det otäcka med detta hot är naturligtvis att ingen politiker kommer att sträcka ut halsen under bilan; tänk er en kandidat som kampanjar för indragna eller radikalt sänkta folkpensioner!
Kort kan man kanske sammanfatta det så att ett växande problem i de västliga demokratierna är att alltfler många av oss envisas med att leva alltför länge.
Jag minns en gammal ryckig journalfilm från staden Västerås, upptagen någon gång på 20-talet, där man ser medelklassens allvarliga fyrtioåringar med mustasch promenera nerför Stora Gatan med spatserkäpp. Upplevde de sig som äldre vid fyrtio än vår tids joggande och safariresande sjuttioåringar? På minst två kontinenter har jag sett dubbelteam av åttioåringar spela rätt hygglig tennis.
Vi lever alltså i Västeuropa (Ryssland med dess enorma dödlighetssiffror har som bekant ett annat problem) i samhällen där pensionärerna är i snabbt tilltagande. Detta har alla slags konsekvenser. De äldres estetiska och andra intressen kommer att få allt större genomslag.
Deras politiska inflytande är naturligtvis också i snabb tillväxt. Sveriges, inte påfallande intelligenta, nuvarande regering tycks, egendomligt nog ha bestämt sig för att avstå från någon dryg miljon pensionärers röster, eftersom man praktiskt taget omedelbart efter tillträdet bestämde sig för att ge dem en rejäl negativ skatterättslig särbehandling. Arbetande pensionärer får – en rättsskandal! – inte del i de allmänna skattesänkningarna
Vad innebär det, bortsett från möjligheten att sopa undan en ovanligt korkad finansminister, att de äldre medborgarna blir en allt synligare och manstarkare politisk grupp? Som naturligtvis vid en viss smärtgräns kommer att överge sina gamla politiska sympatier och i stället bilda en intressegrupp.
Ett svar vore: personer med ett avvikande tidsperspektiv präglar en del av samhällslivet. Om man har nått in i sjuttioårsåldern, skall man finna att det inte så mycket är det kroppsliga åldrandet som är det påtagliga. Krämpor har man ju i alla åldrar: växtvärk i barndomen, magvärk i skolan, huvudvärk på kontoret.
Reumatism och växtvärk kan kännas egendomligt likartade och att unga damer öppnar dörren för oss och erbjuder oss sin plats på bussen är – som Bertil Malmberg påpekade i en veckotidningsintervju för länge sedan – enbart angenämt.
Kvinnor som ger upp sexualiteten blir överviktiga, visar professor Cecilia Björkelund på Sahlgrenska – och män som gör detsamma blir förvånande snabbt alkoholiserade. Det har vi ju alla sett.
Den kloke geronten ger inte upp tanken på sin egen oemotståndlighet och skall då förvånad finna att vitt hår faktiskt kan uppfattas som attraktivt.
Nej. Det verkliga kruxet, den verkliga krisen – som Vergilius skulle ha uttryckt det i Aeneiden – ligger inte där. Utan i perspektivet. Den gamle ser en annan värld än den unge.
Min studentexamensdag ligger numera längre tillbaka i den tid som förflutit från i dag än vad rysk-japanska kriget låg från min studentexamen. Vilken är den verkliga, den avgörande betydelsen av detta? Jag läser numera i tidningen om framsteg eller katastrofer, det må vara i Stockholms trafikplanering eller i klimatet som förväntas utspela sig på 2020- eller 30-talen. Sannolikheten att jag skall få uppleva någondera är mycket liten och blir vid stigande siffra snabbt obefintlig. Det finns ingen värld efter 2036! De böcker som utkommer år 2037 utkommer inte, de krig som utbryter det året utbryter inte. Den enkla sanningen är att världen, inklusive Metropolitan Museum i New York och planeterna i Lyrans stjärnbild släcks ner senast 2036. Litterär eftervärld! Come on! Hur många kan Edvard Bäckströms dikter utantill?
Så enkelt är det ju.
Får man resonera så? De flesta gamlingar som inser att de börjar halka in i de här tankegångarna slår naturligtvis snabbt till politiskt korrekt reträtt: de efterföljande generationernas vitala intressen måste givetvis… etcetera etcetera.
Det snabbväxande seniorskapet i Sverige innebär inte bara att någon miljon medborgare snabbt har lärt sig ogilla finansminister Borg. Det innebär också att någon dryg miljon lever med en tidshorisont där 2030-talet – ja kanske inte ens 20-talet – inte existerar, inte kan existera, aldrig någonsin kommer att inta en plats i den skrivna historien.
Vad innebär det? Är solidariteten med barn och barnbarn en starkare kraft än den egna utsiktslösheten?
Eller finns det en ålderns nihilism som ingen kan bortse från?
