Jonas Holmberg (Expressen 11/6) har sett filmens framtid i den digitala animationstekniken, och nu rasar han mot alla som inte i alla lägen uppskattar den. Vi som till exempel inte förstått de filmhistoriskt sett messianska proportionerna av bröderna Wachowskis Speed Racer är konservativa skeptiker. Det ekar lite av 1950-talets framåtanda när Holmberg hyllar ”känslan av fart” som filmen inger honom, och manar oss alla att ”hänga med i loppet”.
Kanske har han i själva verket smittats av Speed Racers egen anda. Här råder vad som liknar just ett ruggigt idealiserat 50-tal, med kavata killar och vidhängande familjestruktur. Stora, starka Pappsen mekar med bilar medan kloka, snälla Mammsen i förkläde står på pass med pannkakor i köket till grabbarna boys – enbart söner. Det är reaktionärt, och jag tycker inte att teknisk innovation kan kompensera det.
I Speed Racer förstärker dessutom den knyckiga animationsstilen ett mekaniskt, rutinmässigt drag. Men Jonas Holmberg är så förblindad att han inte ens ser någon sammanhängande intrig i den förutsägbara berättelsen.
Jag håller helt med om att influenser från tv-spel och digitala tekniker är en spännande utveckling av filmens möjligheter. Men de gör inte automatiskt en film bra.

MALIN KRUTMEIJER
Filmkritiker i Helsingborgs Dagblad