ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Merethe Lindström. Foto: Anders Wiklund / Scanpix
Merethe Lindström. Foto: Anders Wiklund / Scanpix

Merethe Lindström:
Dagar i tystnadens
historia

ANNONS:
Roman

MERETHE LINDSTRÖM | Dagar i tystnadens historia | Översättning Urban Andersson | Weyler, 214 s.

Visa merVisa mindre

Nina Lekander läser nordiska mästaren Merethe Lindström.

Att lämna ett barn, att lämna en man. Om det handlar Dagar i tystnadens historia, som fick Nordiska rådets litteraturpris 2012. Än värre: att lämna bort någon man älskar. Eller åtminstone borde älska.

"Lågmäld" är ett ord som återkommer om norska Merethe Lindströms stilkonst. Det stämmer i vilket fall i den här romanen - hennes femtonde men till svenska första översatta bok. "Tystlåten" kan man också viska, kongenialt med temat och titeln, eller "stillsam" efter originalets Dager i stillhetens historie.

Samtidigt är berättelsen en riktig rysare, så läskig att ögonen tåras och det nästan är sadistiskt av redaktionen att ge boken till just mig som är i en så känslig ålder. Ett åldrande par där den pensionerade läkaren Simon börjar tyna bort i tystnad och demens, jagberättad av den tio år yngre före detta läraren Eva. Är det något jag är rädd för är det sjukdom och åldrande och därav orsakade separationer. Och har jag inte nyss genomlidit Stefan Gurts Så dödar vi en människa?

Men okej. Läser och läser hungrigt vidare, det gör man. Och känner igen både sig själv som skuldmedveten människa i rik västvärld samt själva detta litterära tema vilket jag inbillar mig har blivit allt vanligare det säg senaste decenniet. Vad är exempelvis Jonathan Franzens överdådiga Frihet om inte en roman om dåligt samvete?

Skuld är relativ, heter det visserligen någonstans, och det är möjligen "enklare att vara hjälparen än den som blir hjälpt" - som Simon uttrycker det när han ännu är frisk och tillsammans med Eva skäms för det överläge paret har gentemot deras lettiska hemhjälp Marija. Som de för övrigt ger sparken efter ett par år, av en anledning som här inte ska avslöjas men som har att göra med parets familjehemligheter: Simons bakgrund som gömd jude i andra världskrigets Berlin respektive Evas tonårsgraviditet vilken slutade med att hon adopterade bort en halvårig son.

 

Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga. Ändå berättar Merethe Lindström precis så mycket som behövs för att hålla spänningen uppe, och för att vi ska förstå vreden och oron hos parets tre vuxna döttrar. "Kanske är det så att det man anar skrämmer mer än något som berättas för en", funderar också Eva.

Förvisso. Men här finns också en del trösterika partier, som Evas tankar om det postklimakteriella tillståndet: att hon inte längre behöver förhålla sig till "en skönhet jag inte kan gå i god för, en typ av kvinnlighet jag aldrig har känt mig riktigt komfortabel med". Och minnen av förälskelsen i den unge Simon – "Som om vi andades liv i varandra. Ett helt nytt liv, i varandra." Då de bestämde sig för att bara se framåt, aldrig tillbaka.

 

Skuld är livet. Fast i ett fall tycker jag att de bägge borde ha känt ännu mer skuld och tagit ansvar efter den. De låter sin sjuka gamla hund lida och leva orimligt länge, och verkar ha haft en skum relation även till den - omväxlande kallad "den", "han" och "Max". Men den fyller förstås sitt syfte, lite som katten i Springa med åror. Cilla Naumann skulle för övrigt även hon känna igen sig och sitt skrivande i Merethe Lindström.

Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
UKRAINA

"Putin enade vårt land" Stefan Ingvarsson avslutar sin artikelserie från Lviv.

Möte i krigets skugga Stefan Ingvarsson rapporterar från bokmässan i Lviv.

Alla lögner går hem Dmitri Plax om den ryska mediala statsapparaten

Ryssland alltmer slutet Stig Fredrikson kommer hem från ett mörkt Moskva

Möte i krigets skugga Stefan Ingvarsson rapporterar från bokmässan i Lviv.

Vad sa du, sa du? Dmitri Plax ger en språklektion i maktens ryska.

Smutsiga pianofingrar Gunilla Brodrej om en Putinvänlig konsertpianist i New York.

Vad väljer du? Bladet eller Expressen? Karin Olsson undrar varför Martin Aagård låter som ett eko av propagandan från Ryssland

En omärklig revolution Karin Olsson möter historikern Timothy Snyder i Kiev.

Europas värderingar utmanas Karin Olsson om de intellektuellas svek mot Majdan.

"Svik oss inte igen" Sofi Oksanen vädjar i en exklusiv artikel västvärlden att stoppa Putin.

Mot bättre vetande Anna Hellgren undrar vad det är med Aftonbladet Kultur och Ukraina.

Ryska PEN: "Vi är emot invasionen" Rysslands intellektuella protesterar.

Vem hejar på Svoboda? Karin Olsson om Åsa Linderborgs hyckleri om Ukraina.

Rädslan för Majdan Stig Fredrikson om Putins skräck för folklig revolution i Ukraina.

Majdans moras Stefan Ingvarsson ger svenska medier bakläxa om Kiev.

Karin Olsson: Är ukrainarna de sista européerna? Curling har väckt större engagemang än när aktivister skjutits i nacken.

Ett inferno för oss Dmitri Plax om ett Ukraina som brinner för demokrati och oss alla.

MITT EXPRESSEN - FÖR INLOGGADE
ANNONS:
Mest lästa om kultur
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: