Merethe Lindström. Foto: Anders Wiklund / Scanpix
Merethe Lindström. Foto: Anders Wiklund / Scanpix

Merethe Lindström:
Dagar i tystnadens
historia

Publicerad

Nina Lekander läser nordiska mästaren Merethe Lindström.

Att lämna ett barn, att lämna en man. Om det handlar Dagar i tystnadens historia, som fick Nordiska rådets litteraturpris 2012. Än värre: att lämna bort någon man älskar. Eller åtminstone borde älska.

"Lågmäld" är ett ord som återkommer om norska Merethe Lindströms stilkonst. Det stämmer i vilket fall i den här romanen - hennes femtonde men till svenska första översatta bok. "Tystlåten" kan man också viska, kongenialt med temat och titeln, eller "stillsam" efter originalets Dager i stillhetens historie.

Samtidigt är berättelsen en riktig rysare, så läskig att ögonen tåras och det nästan är sadistiskt av redaktionen att ge boken till just mig som är i en så känslig ålder. Ett åldrande par där den pensionerade läkaren Simon börjar tyna bort i tystnad och demens, jagberättad av den tio år yngre före detta läraren Eva. Är det något jag är rädd för är det sjukdom och åldrande och därav orsakade separationer. Och har jag inte nyss genomlidit Stefan Gurts Så dödar vi en människa?

Men okej. Läser och läser hungrigt vidare, det gör man. Och känner igen både sig själv som skuldmedveten människa i rik västvärld samt själva detta litterära tema vilket jag inbillar mig har blivit allt vanligare det säg senaste decenniet. Vad är exempelvis Jonathan Franzens överdådiga Frihet om inte en roman om dåligt samvete?

Skuld är relativ, heter det visserligen någonstans, och det är möjligen "enklare att vara hjälparen än den som blir hjälpt" - som Simon uttrycker det när han ännu är frisk och tillsammans med Eva skäms för det överläge paret har gentemot deras lettiska hemhjälp Marija. Som de för övrigt ger sparken efter ett par år, av en anledning som här inte ska avslöjas men som har att göra med parets familjehemligheter: Simons bakgrund som gömd jude i andra världskrigets Berlin respektive Evas tonårsgraviditet vilken slutade med att hon adopterade bort en halvårig son.

 

Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga. Ändå berättar Merethe Lindström precis så mycket som behövs för att hålla spänningen uppe, och för att vi ska förstå vreden och oron hos parets tre vuxna döttrar. "Kanske är det så att det man anar skrämmer mer än något som berättas för en", funderar också Eva.

Förvisso. Men här finns också en del trösterika partier, som Evas tankar om det postklimakteriella tillståndet: att hon inte längre behöver förhålla sig till "en skönhet jag inte kan gå i god för, en typ av kvinnlighet jag aldrig har känt mig riktigt komfortabel med". Och minnen av förälskelsen i den unge Simon – "Som om vi andades liv i varandra. Ett helt nytt liv, i varandra." Då de bestämde sig för att bara se framåt, aldrig tillbaka.

 

Skuld är livet. Fast i ett fall tycker jag att de bägge borde ha känt ännu mer skuld och tagit ansvar efter den. De låter sin sjuka gamla hund lida och leva orimligt länge, och verkar ha haft en skum relation även till den - omväxlande kallad "den", "han" och "Max". Men den fyller förstås sitt syfte, lite som katten i Springa med åror. Cilla Naumann skulle för övrigt även hon känna igen sig och sitt skrivande i Merethe Lindström.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag