Henrik Berggrens med rätta prisade monumentalverk Underbara dagar framför oss placerade in Olof Palme, överraskande men också det med rätta, i en kulturradikal och socialliberal tradition.
Men var detta huvudfåran, gåtan Palmes lösning?
Föga förvånande börjar nu de socialdemokratiska vredesutbrotten komma. Göran Greider, en av de i dag mycket få riktigt briljanta och envisa socialdemokratiska motståndsmännen i en uppgiven tid, är i sin bok Ingen kommer undan Olof Palme hövlig mot Berggren, fast arg: han anar ond avsikt.
Palme "desarmeras, inkapslas i en förgången tid". Går inte att använda längre. En hjälte från det korta 1900-talet, men oanvändbar.Palme har av Berggren kallats tillbaka till det borgerliga fadershuset. När borgarna nu redan har snott alla arbetarrörelsens honnörsord, från utanförskap till arbetarparti, varför då inte också desarmera Palme, och sno också honom?
Fast hur går det då med det som var Palmes självbild, och med den term som i dag knappast någon socialdemokrat vågar använda, men som Palme ständigt återkom till, "den demokratiska socialismen"? Så definierade han ju sig själv. Det var hans centrala idépolitiska formel.

Är detta då bara retorik? Politisk semantik? Slagsmål om liket?
Nej, Greider går faktiskt rakt in i dagens centrala politiska frågor, inte gårdagens. Det gör hans bok intressant.
Socialism, demokratisk eller inte, blev och blir i det offentliga samtalet ett skitord som motståndarna gärna spottade ur sig. Som betydde socialdemokratiskt förstatligande av allt, från banker till storföretag, och i slutändan fanns bara Gulag.
I dag skrämmer det vettet ur rörelsen, ett tabuord, det socialdemokratiska försvaret sätts in, och socialism ack nej, fy, detta är icke vi.
Men Palme måste väl för Guds skull ha menat något. Och detta något borde väl ha avsatt sig i verklighet.

Just om detta säger Greider något egentligen självklart, men mycket intressant om vad det egentligen var som hände under Palmes tid från 1953 till 1986:
"Hur kan det komma sig att i Sverige under Palmes sista år - och efter årtionden av socialdemokratiskt styre - så hade nästan fyra av tio anställda i Sverige en offentlig arbetsgivare? Borde det inte rimligen röra sig om en enorm, ja, unik grad av socialisering av samhällsekonomin? Var kom i så fall den 'socialismen' ifrån, om nu den socialdemokratiska rörelsen, så som historieskrivningen berättar, redan på tjugotalet övergivit varje typ av socialiseringstanke? I det här fallet rör det sig heller inte om socialisering av inkomsterna, utan om en gigantisk offentlig produktionsapparat med otaliga anställda, på sjukhus, vårdcentraler, daghem, äldreboende, skolor, bibliotek. Ställer man historieskrivningen kring det Socialdemokratiska partiets avtynande socialiseringsambitioner mot detta oerhörda ekonomiska och sociala faktum står vi ju inför något som liknar en historisk gåta. Varför har hela denna utbyggnad av den offentliga sektorn aldrig kallats för socialism?"

Av barn, dårar och Göran Greider ska man höra sanningen, utbrister säkert någon Timbroideolog, som dock kanske inte vill höra denna klartext eftersom Moderaterna numera omfamnar den offentliga sektorn, likt en boaorm, för att i tysthet krama ner den. Där utkämpas den aktuella striden.
Men denna till välfärdsstat maskerade socialism, som Greider hyllar och anser "peka rakt in i en oerhörd samhällsomvandling", är verkligen inte något som bara kan kallas den demokratiska socialismens "finaste gåbortskostym". Som hos Berggren.
Huvudfåran för Palme var inte social-liberalism.
Greider har en poäng i sitt fälttåg att återerövra Palme från borgarna. Särskilt med tanke på att det ger dagens konflikt kring offentliga sektorns privatisering en avgörande signifikans.
Historien får oss att förstå dagens skenbart otydliga konflikter. Var det - till exempel - alltså den liberale eller socialistiske Olof Palme som på 70-talet genom en serie reformer (från utbyggnad av dagis över fri abort till särbeskattningen) åstadkom en avgörande befrielse av halva den svenska himlen, det vill säga kvinnokollektivet?

Ja, var det liberalen Palme som såg kvinnans inlåsning i hemmet, så var det i varje fall den demokratiske socialisten som fixade reformerna i praktiken, och skickade ut kvinnan från familjen till arbetslivet. Har vi befunnit oss i en oerhörd samhällsomvandling, men varit blinda för omfattningen? Den svenska välfärdsmodellen, maskerad socialism som förtigs, som nu angrips och eroderar?
Greiders stridsskrift är nyttig som ett komplement till Berggrens. Plötsligt uppstår inte bara transparens, utan även en djupseendeeffekt i båda verken, det monumentala och den hetsiga stridsskriften. Dock: måste vi inte acceptera att Olof Palme som historisk banbrytare ägde en viss ideologisk simultankapacitet - en rottråd i socialliberal kulturradikalism, en annan i socialism i välfärdstappning. Var det inte just därför vi tyckte om honom? Jag, i alla fall.

En annan, och lika stor del av Greiders bok, är ångesten inför rörelsens framtid. Denna ångest är välformulerad, men inger föga hopp. Utmaningen för vänstern, skriver han, "är att skapa förnyade rörelser och organisationer som kan byggas underifrån. Vänsterns och arbetarrörelsens grundläggande problem idag är i första hand inte ideologiskt, det är organisatoriskt."
Han kursiverar själv.
Lätt som en plätt. Fast Greider har en poäng. Briljanta ideologiska visioner för socialdemokratins räddning kan vilken idiot som helst kläcka ur sig. Men en söndervittrad bas är ohjälplig.