”Vissa hävdar att hon var helt ovetande, däribland hon själv, om Andra världskrigets fasor medan andra hävdar motsatsen.”
Det är inte bara den språkliga elegansen man kan ifrågasätta i den ovanstående meningen. Den handlar om Leni Riefenstahl och återfinns i kulturhuschefen Daniel Wetterskogs förord till den katalogtext som åtföljer konsthallens i Södertälje utställning Leni Riefenstahl – fem liv. Och inte följs den upp.
Denna utställning har inte ens till syfte att väcka frågor snarare än besvara dem – den är faktiskt direkt missvisande i sin förljugenhet. I ivern att presentera någon slags ”fördomsfri” bild av Riefenstahls verksamhet serveras direkta felaktigheter. Men så står också Leni Riefenstahl produktion som medproducent.
Det är inte så att ord står mot ord när det gäller Riefenstahls kännedom om ”Andra världskrigets fasor”. Man vet, till exempel, att hon bevittnade en massaker på judar i Polen den tolfte september 1939.
Men även i den fortsatta texten i utställningskatalogen förekommer felaktigheter och utelämnande av för utställningsobjektet mindre smickrande omständigheter.
Mindre allvarligt är att Béla Balázs felaktigt sägs ha varit med och utformat manus till filmen Der weiße Rausch istället för till Das blaue Licht vilket är den korrekta uppgiften.
Men när det i katalogen knapphändigt står att Balász sedermera ströks från filmens förtexter på grund av sin judiskhet är det en beskrivning som bekvämt undviker att gå in på Riefenstahls eget agerande gentemot sin forne medarbetare – hon vägrade betala hans gage för arbetet med Das blaue Licht och lät sig rentav representeras juridiskt av den antisemitiske propagandisten Julius Streicher (en bekant till Riefenstahl) gentemot ”juden Béla Balászs” fordringar.
I en annan passage i katalogen påstås Riefenstahl energiskt ha förnekat uppgiften att romer från ett koncentrationsläger användes som statister under inspelningen av Tiefland. Men inte heller här står egentligen ord mot ord – det är väl belagt att så skedde.
Det Riefenstahl förnekat är att hon personligen skulle ha valt ut sina statister på plats i lägret samt att hon skulle ha känt till något om deras vidare öden efter inspelningen (vissa dödades i Auschwitz).
Riefenstahl arbetar med filmen Tiefland. I en video som går i loop i utställningslokalen talar kulturhuschef Wetterskog om utställningen. Suggestivt beskriver han Riefenstahl som en konstnär vars bana kantats av ”intriger och lögner” – för att sedan frankt förklara att utställningen inte ämnar försöka reda ut vad som är sant eller falskt utan vill visa på bredden i konstnären Riefenstahls verksamhet.
”Vi har valt att kalla utställningen Fem liv”, säger han, ”för att understryka hennes mångsidighet. Hon var såväl dansös som skådespelerska som regissör som fotograf som dykare.”
Vilken tillfällighet att Södertälje konsthall valt att lyfta fram dessa fem sidor och ge sin utställning samma namn som den fotobok konstnären själv gav ut mot slutet av sitt liv (Fünf Leben). Eller kanske inte.
Södertäljeutställningen ter sig som ett rätt typiskt inslag i den senaste Riefenstahlrenässansen. Man slätar över, man mörkar lite, man tar inte i de jobbiga frågor som tydligen anses ofashionabla. Det är inte så att jag anklagar Södertälje konsthall för att ha skumma ideologiska syften. För att citera vad Jürgen Trimborn i sin bok Leni Riefenstahl – filmskapare i Tredje rikets tjänst skriver angående Riefenstahls postuma popularitet ger man snarare uttryck för ”den vitt spridda inställningen att inte vilja veta exakt”.
Charlotte Wiberg
Charlotte Wiberg driver bloggen Kamferdroppar.
