I artikeln ”Efter rocken” i
Expressen (2/7) ställer Erik Helmerson Broder Daniels 90-tal mot Imperiets 80-tal. BD står för uppriktighet, Imperiet är posörer. Strängt taget är det en smakdistinktion Helmerson är ute efter. Och som vanligt handlar det om den rena kontra den barbariska smaken.
Dikotomin är tvivelaktig, jag tror att många med mig känner sig missnöjda med att tvingas välja mellan BD och Imperiet. Men okej.
Då som nu avspeglar smakdistinktioner sociala skillnader. 80-talet hade också en publik som såg på Imperiet med samma föraktfulla grimaserande som Erik Helmerson. De som hade näsa och visste att gråta autentiska tårar lyssnade på annat, Cocteau Twins, Danielle Dax.
I slutet på 70-talet stod slaget om punken mellan posörpunkarna och proggpunkarna. De förstnämnda kom från bättre bemedlad medelklass i Stockholms innerstad, ville väcka skandal i salongerna. Punken var först och främst en stilfråga, ”man ville inte baka bullar i någon jävla förort”, som Chris i Tampax Street sa. De sistnämnda kom från förorterna, visade sig ha mer fotfäste i proggens politiska ställningstaganden. Slaget om punken blev politisk och den vanns av de sistnämnda, inte minst tack vare Ebba Grön och Thåström.
Men punken var inte så mycket en politisk radikalisering av rockmusiken som ett avsked till en äventyrsberättelse där protagonisten Rockmusiken haft Politiken som antagonist. Punken var barn av ett 80-tal som lanserade individen i centrum.
Imperiet gick en vinglig väg genom 80-talet. Thåström var en fixstjärna som den rena smakens företrädare gång på gång försökte släcka ner. Imperiet var allt för barbariska för de utvalda. Med rötterna i miljonprogrammet var de en avart. Den nya tiden bidrog inte heller med någon utifrån kommande kraft för dem att ta spjärn emot. Engagemanget för ANC och Nicaragua drevs i en så opolitisk anda som möjligt. Det är talande att två av 70-talets motpoler, Tomas Ledin och Tommy Rander arrangerade den svenska ANC-galan 1985. Här tycker Helmerson och jag olika. Konsensustänkandet kring världsläget var, som jag ser det, mer ett tecken på rockmusikens avpolitisering än kulmen på en radikalisering.
I Helmersons artikel associeras Imperiet med revolution, ockuperade hus, Nelson Mandela. Alltsammans livsstilstecken på den barbariska smaken i Helmersons tycke.
Henrik Berggren är androgyn (som om Thåström inte upplevdes som androgyn på 80-talet?!), han är så tvättäkta att han saknar stilförebilder (torde vara första gången i historien), han får sin publik att gråta, vilket tydligen inte Imperiet förmådde.
Den rena smaken triumferar, den vet att värdesätta en radikalitet som ägnar sig åt självbilder till skillnad från världsbilder. Endast utifrån ett sådant synsätt blir det rimligt att påstå att frisläppandet av Nelson Mandela är mindre viktigt än att släppa fram saker ur den privata garderoben.
Om man rent geografiskt kan säga att Rågsved gick segrande ur kampen om punken, har Göteborgs högre samskola nu segrat i slaget om rocken.
Joakim Forsberg
kulturen@expressen.se
Joakim Forsberg är författare.
