En höstkväll i Berlin ser jag filmen Der Baader-Meinhof Komplex.
På bioduken rullas den västtyska terrorismens historia upp: tio blytunga år av vinande polisbatonger, exploderande sprängladdningar, handklovar och hungerstrejker, rättegången i Stammheim och det kapade Lufthansaplanet. En mardröm i blod, full av stympade kroppar och kallblodiga avrättningar på båda sidor.
Fast för delar av den svenska kultureliten tycks de åren skimra med nostalgins förföriska patina.
På DN:s och Aftonbladets kultursidor har man under den senaste veckan kunnat läsa gripande kärleksbrev, nödtorftigt maskerade som bokrecensioner, till Ulrike Meinhof.
När Sara Stridsberg (DN 20/9) och Åsa Linderborg (AB 27/9), inte utan romantiskt patos, tecknar sina märkligt samstämda bilder av Meinhof förvandlas den ömsom förvirrade och depressiva, ömsom grymma och kallt beräknande kvinna som hoppades att de egna barnen skulle växa upp i ett träningsläger för palestinska terrorister, som i Jordanien gjorde vissa fåfänga ansträngningar att få den egna pojkvännen mördad (hon hävdade att han var israelisk spion) och som utan att blinka med de långa överklassögonbryn som alltid gjorde sådan lycka på lyxmiddagarna hemma i Hamburg-Blankenese var beredd att döda alla som stod i vägen RAF – till en samtida Jeanne d’Arc.
En ängel med knutna nävar. En förebild som borde få oss att fundera över ”varför inte fler tar steget från protest till motstånd”, och definitivt värd ”beundran” för sin ”rationalitet och konsekvens”.
Men för att Meinhof ska kunna bli denna frälsargestalt måste först Västtyskland – den förmenta motståndaren – tecknas i nattsvarta toner.
Bonn tycks under dessa år vimla av naziförbrytare, och det övergripande målet för Willy Brandts politik ska, enligt Linderborg, ha varit att ”kriminalisera regimkritiska åsikter” och gå i spetsen för ”kampen mot kommunismen”.
DN, alltid lika allergiska mot rudimentär faktakoll av de artiklar man väljer att publicera, hävdar rentav att dåtidens Västtyskland ägnade sig åt kärnvapenprover – en sensationell uppgift som dock, två dagar senare, tas tillbaka i en ”rättelse”.
För nyanser finns naturligtvis ingen plats. Pågick det inte en intensiv debatt i tyska medier under de här åren om polisens brutalitet? Hävdade inte stora delar av etablissemanget att man i stället för att bekämpa RAF borde bekämpa terrorismens orsaker? Henrich Böll skrev en uppmärksammad roman om jakten på vänstersympatisörer och Fassbinder gjorde med några kollegor filmen Tysk höst.
Med facit i hand: det är tveksamt om det någonsin funnits en demokrati där ”regimkritiska åsikter” stått så högt i kurs som i dåtidens Västtyskland.
På en punkt har Linderborg ändå rätt, och då gäller det polisens roll. Utan den ofattbara brutaliteten, framför allt vid Shahens besök i Västberlin 1967, hade terrorismen aldrig uppstått. Dödsskjutningen av studenten Benno Ohnesorg markerar, tillsammans med det skandalösa frikännandet av konstapeln som siktade mot hans tinning, det mörkaste ögonblicket i Förbundsrepublikens historia.
Men det som Ulrikes svenska fanclub vägrar att se, förvägrar all medkänsla, är hur ett helt land under åren som följer blir ett slags gisslan, fångat i skottlinjen mellan två fanatiska stridande.
Hur många år, som hade kunnat ägnas åt social- eller familjepolitiska reformer, tappade inte den framväxande västtyska demokratin på detta meningslösa inbördeskrig. Och efteråt, när alla var döda eller lemlästade, blev det som i Hamlet, sista akten. In på scenen tågade Fortinbras i skepnad av en viss Helmut Kohl. De sexton år som sedan följde av kvalmiga 50-talsideal stärkte inte demokratin och förde inte landet framåt.
Men att DN och Aftonbladet inte vill se den tragiken är knappast förvånande.
Den svenska kultureliten har alltid varit strikt avvisande mot demokratier på tysk mark. Weimarrepubliken upplevdes av stora delar av den svenska intelligentian som en förolämpning, och Förbundsrepubliken misstänkliggjordes från första stund. Hösten 1989 såg sig liberala DN tvungen att varna flyende östtyskar för ”det stålhårda prestationssamhället” i väst och så sent som i somras satt en populär tv-personlighet på bästa sändningstid och förklarade att de tyska fotbollsdamerna fick honom att tänka på nazismen.
De statsbildningar som däremot verkligen hänfört vår kulturelit har varit det genommilitariserade wilhelminska riket, Tredje riket då ordning rådde i Berlin och, naturligtvis, det härligt jämställda DDR.
Och så Baader-Meinhofs fantasistat, full av kalasjnikovs och sprängdeg.
