Varför måste så många journalister belasta Haitis resurser? Att traditionella medier ska vara på plats är självklart, men det är svårt att se det självklara i att det behövs horder av journalister som beskriver en situation som ofattbar och obeskrivlig.
Varför inte medialt undantagstillstånd och begränsning av antalet reportrar och fotografer? Varför inte offra yrkeskoketteri och konkurrens, varför inte ge avkall på en annars rimlig strävan, att till varje pris ha sin utsända på plats? Det kunde räcka med ett globalt medieteam, bestående av Haitikännare, gärna sjukvårdsutbildade.
Aldrig så skickliga journalister utan specialkunskaper kan inte bidra med så mycket mer än att det är fruktansvärt och, som det heter i Radiohjälpens maning, ”övergår mänskligt förstånd”.
Att skildra tragedier är svårt, även med förståndet i behåll. Det ska till stor stilistisk skicklighet för att inte åstadkomma språkliga motsvarigheter till älg i solnedgång.
Retoriken blir repetitiv. FN klassar detta som den ojämförligt största naturkatastrofen, men vi känner ändå väl igen både språkbruket och själva urvalet av händelser: kampen mot klockan, svenska plan som lyfter med räddningspersonal, hjälpen som inte når fram, plundring, mirakelräddade barn grävs fram ur rasmassorna.
Medieliturgins uttjänta fraser riskerar i värsta fall att förminska det som hänt, liksom när man gör nyheter av att journalister känner sig hjälplösa inför hjälpbehövande eller hotade av desperata.
Mediers uppgift gällande Haiti sägs vara att väcka givarvilja.
I så fall borde man också kunna tänka sig att spara in på resorna just nu och i stället ge pengar direkt till hjälporganisationerna.
Finns det till äventyrs ändå något över i utrikesbevakningsbudgeten kan det användas för att skildra länder som Haiti mer kontinuerligt, före och efter ett akut katastrofskeende.