Gratistidningen Metros chefredaktör, Per Gunne, stoppade en krönika om folkmordet på armenierna i Turkiet under början av 1900-talet. Skribenten Gurgin Bakircioglu fick beskedet att Gunne visste för ”lite om de historiska förhållandena för att kunna stå för publiceringen” och eftersom han är ansvarig utgivare ”så är beslutet definitivt”.
Det bör påpekas att krönikan var en personlig berättelse och reflektion utan några fakta som kunde bestridas. Om man nu inte ifrågasätter själva folkmordet – hela krönikan finns på debattsajten Newsmill.
Turkiet verkar vara ett känsligt ämne för gratistidningarnas chefredaktörer. Citys tidigare chefredaktör Mikael Nestius bad läsarna om ursäkt för en text som journalisten Sakine Madon skrev. Ämnet var återigen Turkiets blodiga och väl dokumenterade historia. Det fanns inga sakfel i texten, men orden hade upprört turkiska läsare som högljutt klagade. Nestius fick kalla fötter, eftersom texten hade sårat några läsares känslor. Att dessa var folkmordsförnekare fick inte Nestius på andra tankar.

Vad säger det om mediebranschen när unga män med stora och dyra klockor sitter i positioner som kräver långt mer kunnande, bildning och mod än de hunnit införskaffa mellan minglandet och DJ-andet med vännerna på Stureplan? Att publicistiskt kunnande blir sekundärt i en värld där allt fler chefredaktörer utan journalistisk kompetens får befälet över allt fler publikationer.
Det är nästan en bedrift att ha missat folkmordet på kristna i Turkiet, eftersom det är en fråga som berör det turkiska medlemskapet i EU, och dessutom är extra aktuell denna höst när Sverige är ordförandeland.
Ska vi anta att Gunne är till bristningsgränsen fylld av kunskap om kvantfysik och dermatologiska sjukdomar varje gång Metro publicerar artiklar om sådana ämnen? Att inte känna till de mest elementära historiska händelser är för en chefredaktör den sämsta av alla ursäkter för publicistisk feghet.