Alltså inte Pappan och havet. Inte Mumindalen och Tove Janssons sorg- och kravlösa familj med en drömsk och charmig pappa som alltid är någon annanstans. Eller i alla fall längtar dit.

Utan Mamman och havet. Sara Stridsbergs barnboksdebut ledsagas av en veteran och mästarinna på barn­boksbild, Anna-Clara ­Tidholm. Och det är en av Tidholms tidiga böcker man tänker på här: Resan till Ugri-la-brek, med text av Thomas ­Tidholm. Bleka barn med tunt hår under vida himlar; en ordlös reflexion över mänsklig skörhet, sorg och längtan som styr rakt mot läsarens hjärta.

Sara Stridsberg ­granskar kvinnlig­hetens villkor i sitt författarskap och i Mamman och havet utgör en två-mammefamilj fond för berättelsen. Mamma Lugn och Mamma Fin lever med två barn vars namn inte anger kön:

Tiger och Milou. Mammorna är som alla moderna ­föräldrar upptagna med sitt och till och med röker, lite gammaldags, under köksfläkten. Söndags- morgnarna är vanlig, trivsam röra och bad för alla i stora badkaret.

Men det är långt från Mumins distanserade perspektiv på längtan bort, katastrofer och död.

Här "måste" Mamma Fin resa bort och barnen kan inte få följa med. Milou trotsar sakernas tillstånd, spolar ner sig själv på toaletten, tar sig genom avlopp, kloaker och reningsverk ut till stora, öppna havet och finner Mamma Fin på en ö.

Där lyser solen varmt och Mamma Fin lämnar till slut tidningen hon läst i sanden, och följer med tillbaka till den gamla vanliga trygg-heten.

Hur skulle jag läsa boken med ett barn? Hur kan den förstås?

En förälder som försvinner – det kan tolkas bokstavligt som död eller sjukdom, kanske som en depression. Det kan också läsas som en förälders behov av en egen sfär, och hur det kolliderar med barnets behov. Och att barnets behov går före! Barnet är barn nu, och det är nu som gäller.

Barn är beredda på stora umbäranden för att få rå om sina vuxna – färden genom kloaken är en rysare och en verksam bild av ett barns sorgarbete. Men både språk och bild bärs av värme, tröst och omsorg.

Vad är det stora och små vill ha? Varandra!