Med anledning av Anna Hallbergs nystartade ”Snälla poesiskolan” i
DN mottar jag inför den här artikeln ett mejl från redaktionen som reser en högst rimlig fråga:
Arga poesiskolan? Jaha. Hur tänker du då?
På detta svarar jag, med ens upprymd, att poesin förstås gärna får läsas av så många som möjligt men att tanken tycks naiv: att man genom verksamheter à la ”snälla poesiskolan” skulle få fler potentiella läsare intresserade av den. Jag tror inte på det. Jag tror att det är kontraproduktivt och tvärtom bidrar till dess marginalisering.
Till poesin måste man nog finna vägen själv.
Någonstans har J M Coetzee yttrat följande avoga ord: ”Jag är ingen varm person. Poesi har ingenting med värme att göra.”
Vad menar han med det?
På ett metafysiskt plan: kanske ingenting. Likt flera före honom har Coetzee valt att inta en flytande författaridentitet. Stilen klar som bäcken; budskapet grumligare. (Sämre författare agerar omvänt och tråkar därför ut oss.)
Traditionen (egentligen överlämnande; till trádere överlämna) och dess dunkla återsken är allt vi har att åkalla i vår förtvivlan. Se där den konkreta skrivsituation jag misstänker att Coetzee delvis åsyftar. Det handlar varken om att vara extra vänlig, duktig eller samtida.
Det handlar om att ha något på hjärtat; gärna med kniven på strupen. Många verkar nöjda med att sitta vid sin Macbook och skriva för sig själva, svävande i ett historiskt vakuum. Så blir ”texten” som skulle befria därefter. Instängd. Tvingande. Vit.
Återstår: att tyst hylla varandra och starta ”snälla poesiskolor” för fåkunnigheten där man växelvis talar nedlåtande barn- och kryptiskt fackspråk med införstådda blinkningar till en hypotetisk vuxenpublik vars intresse visserligen ändå varit minimalt sedan åtminstone det postmoderna svenska 1980-talet.
Det är poesin det är fel på – inte publiken. Och inte blir det bättre av en bransch som sniket stryper varje smalare kanal och nyttjar den fullstaplade lastpallen på Ica Maxi som ställföreträdande lyriskt sanningsvittne.
Man går inte till poesin som man går till ett träd i naturen, om man inte är arborist eller så. Man går till den för att förstå: intuitivt, reflexivt, audiotativt. Inte som man löser en rebus. Man måste ha urskiljningsförmåga, våga ställa sig själv frågor. Tiden går och vi ska alla dö en dag, därav, åter, poesin.
Ola Klippvik
kulturen@expressen.se