En samlad kritikerkår har gjort tummen ned för norska Figurationer på Edsviks konsthall utanför Stockholm. Utställningens curator och redaktören för Axess Magasin Johan Lundberg (Expressen 12/8) ser det som en bekräftelse på hur ett kulturradikalt konstetablissemang slår vakt om en maktposition som baseras på en modernistisk estetik.
Jag önskar att han kunde pröva en annan tanke: att det kan ligga något i kritikernas negativa bedömning av den konst som visas på Figurationer (även om där finns ett och annat bra verk av till exempel konstnärsparet Hans Askheim/Irene Melsom eller Sverre Malling, och Odd Nerdrums bombastiska fantasy har åtminstone rysningens lockelse). Att det i utställningen finns exempel på klassiskt skolad skicklighet säger just ingenting, för också salongskonsten och den sovjetiska socialrealismen var ofta tekniskt virtuos.
Figurationer bottnar i en upprörd polemik vid Konsthögskolan i Oslo i början av 90-talet då det inrättades två professurer som öronmärktes för figurativ konst.
Johan Lundberg gör det stora misstaget att generalisera den striden till att också gälla dagens svenska och internationella konst.
Här leder den norska kartan honom fullständigt vilse. Kulturkampen i Norge hade specifika historiska förutsättningar. Utanför Norge är bataljen om figurativ konst och kritiken av modernismen avklarad sedan länge. Johan Lundberg ägnar sig med buller och bång åt att slå in redan vidöppna dörrar.

Johan Lundberg har en poäng i att Figurationer skulle kunna uppfattas som ett ready made, ett anakronistiskt språk som likt Duchamps ”Flasktorkare” inte passar in i en rådande konstmiljö (och då infogar sig utställningen i en modern tradition av provokationer). Men det ger inte automatiskt Figurationer några kvaliteter; också en utställning av hötorgskonst eller stilmöbler skulle ju kunna fungera som ett ready made. Duchamp är postmodernismens gudfader och tolkar man Figurationer som ett ready made bör man rimligen erkänna den också som ett exempel på de konceptuella postmodernistiska språkspel som utställningen paradoxalt nog tar avstånd ifrån; den vill i stället se sitt alternativ som uttryck för en oskuldsfull, autentisk poetisk närvaro.
Men är det inte en postmodernism i fårakläder? Fast i norsk konst kommer citaten och pastischerna femton år senare än i Tyskland, Italien eller Sverige. Redan på 80-talet i Italien framträdde en grupp Anachronisti som målade som på 1600-talet och det så kallade vilda måleriet i Tyskland vid samma tid använde och citerade 1910-talets expressionism som ett ironiskt ready made. Båda dessa figurativa grupperingar möttes med en välvillig uppmärksamhet. Det stora brottet mot modernismens hegemoni hade ägt rum långt tidigare med John Cage, Rauschenberg och popen – i Sverige med de fotobaserade nyrealisterna Ola Billgren, Dick Bengtsson, Jan Håfström, Gert Aspelin, Peter Tillberg, Ulla Wiggen med flera.

Den norska situationen är alltså specifik. Jag har undervisat vid svenska konstnärliga högskolor i flera decennier och motsättningen figuration/ nonfiguration har varit en icke-fråga bland både elever och lärare. Diskussionen har i stället gällt kvalitet, betydelseskikt, samhällelig kontext. Många av de målare som nu hyllas av både kritik och publik arbetar med inslag av klassisk figuration: Gunnel Wåhlstrand, Mamma Andersson, Cecilia Edefalk, Anna Camner, Ernst Billgren. De har inte på något sätt trängts undan eller bekämpats av ett modernistiskt konstetablissemang. Men det gills inte, menar Johan Lundberg enligt en egendomlig logik, för de ingår redan i konstetablissemanget!
Klassicismen kan representera revolution som 1789 eller reaktion som i Speers arkitekturprojekt. Den står inte nödvändigt i ett antagonistiskt förhållande till modernismen: Picasso växlade mellan analytisk kubism och figuration i Ingres efterföljd. Chirico använder alltid en klassicistisk rekvisita. Och figurativt berättande har samexisterat och flätat sig in i 1900-telets modernism med rörelser som Den nya sakligheten, American Scene med Hopper och Grant Wood – och i Mexiko Frida Kahlo och muralmålarna där Diego Rivera förenade renässanstradition med montage och kubism.
Men i det tyska 30-talet låstes figurationen vid en militant antimodernism. Eva Ströms association från Figurationer till nazikonst är därför inte irrelevant.
Hon menar naturligtvis inte att konstnärerna bakom Figurationer skulle hysa bruna sympatier men en del av målningarna har onekligen likheter med vad som visades på de årliga utställningarna på Das Haus der deutschen Kunst i München.
Där dominerade en stillsam klassicism, modellmåleri, landsbygdsmotiv och mytologiska teman i ett krampaktigt försök att frysa tiden och hålla moderniteten borta. Det var otvivelaktigt en konst som älskades av en bred publik, en antimodernism som i högsta grad – med Peter Lutherssons ord om Figurationer – var uttryck för ”samtidstrots”. Den låtsades som om modernismen aldrig existerat, en modernism som avfärdades som nyhetsjäktande, amoralisk, urartad, elitistisk och formalistisk.
Utställningen Entartete Kunst 1937 – som var omåttligt populär och den då mest besökta konstutställningen i historien – placerade hela modernismen i skamvrån.
”Vanligt folk” ställdes mot ett elitistiskt konstetablissemang och just den motsättningen mellan den breda publiken och vad han kallar ”kulturradikalismens kraftlöshet” tycker jag Johan Lundberg borde hålla sig för god att underblåsa.

Allt står naturligtvis inte väl till i samtidskonsten och därför är institutionskritiken ett återkommande tema i den nya konsten. Inte heller faller dagens konstkritiker i trance inför all samtidskonst – det framgick väl tydligt i reaktionerna på årets Venedigbiennal (läs Nils Forsbergs artikel i Expressen eller Ulrika Stahres i AB). Det är också en vandringsmyt att samtidskonsten bara skulle ägna sig åt provokationer: i Venedig var de ganska lätt räknade och på konsthögskolornas vårutställningar var Odell och NUG snarast undantag.
Jag skulle vilja ge Johan Lundberg rådet att följa den unga svenska samtidskonsten på gallerierna under en säsong och passa på att samtala med konstnärerna, lyssna på deras idéer och avsikter. Jag är övertygad om det skulle ge honom en bättre karta.