I septembernumret av Axess Magasin lyckas Johan Lundberg i samma andetag beskylla kulturradikalismen för att vara både ”nutidsfetischistisk” och ”tillbakablickande”. Rätt så – missar man med svärdet får man banka på med skölden.
Fast det ligger klart något i det där att kulturradikalismen är tillbakablickande.
I en tid då nya generationer bara gör uppror om det är gratis och tror att upphovsrättsstöld är ett försvar av den egna integriteten, kan en kulturradikal inte annat än blicka bakåt.

Det gäller helt enkelt att försvara de civilisatoriska framsteg som i dag hotas från ena hållet av historielösa it-fanatiker och från andra hållet av bakåtsträvare som Lundberg – de framsteg som gjorts i kampen mot patriarkatet, arbetsköparna, kyrkan, kärnfamiljen, klassamhället, upphovssnyltarna, homofobin, nationalismen, krigsivrarna, kolonialismen, rasismen, antiintellektualismen och tusen andra förtryckande instanser.
Kulturradikalismen har bidragit till att förstärka alla de fri- och rättigheter som i vår tid hånfullt buntas ihop som ”politiskt korrekta” eller, med Lundbergs ord, ”nutidsfetischistiska fenomen”. Inget säger att de kommer att bli bestående. Det är naturligtvis djupt konservativt att försvara dem.

Nu råkar Johan Lundberg visserligen ha lagt beslag på ordet ”kulturkonservativ” för egen räkning. Men Lundberg är inte kulturkonservativ.
Han är kulturreaktionär. Och han är inte ensam. Han känner medvinden fladdra i de feodala upprorsfanorna, fast hans blöta finger trotsigt pekar åt andra hållet.
Kulturradikalismens tid är sannerligen inte förbi. Det finns allt att försvara. Framstegen får vi ta sen. När de unga har vaknat.