Två av offentlighetens mest aktuella namn, finansrådgivaren Karin Forseke och ex-bloggaren Alex Schulman, liknar varandra i den fascinerande oförmågan att förstå vidden av sina handlingar.
Bägge är omvittnat begåvade, men för att de ska fatta vad som är uppenbart för den normalbegåvade omgivningen, nämligen att deras makt och verksamhet har effekt på omgivningen, krävs uppenbarligen kritik på en rudimentär nivå, som påminner om hunduppfostran.
Man måste säga deras namn Högt och Tydligt och peka ut pölen på mattan, innan man torkar upp. Så att de förstår Kopplingen.

Men eftersom nu inte Finansinspektionen skrev ut Karin Forsekes namn begriper hon inte att hon som vd skulle ha haft med Carnegie-andan att göra.
Eller menar hon, på allvar, att den dubiösa företagskulturen skulle ha uppstått först sedan hon klev utanför dörren?
Och om det, till äventyrs, skulle stämma att Alex Schulman inte begriper att någon kan bli sårad när han är elak, såvida inte den sårade genast berättar detta, helst direkt för Schulman, är det en beklämmande uppvisning i oförmåga till inlevelse.
Det blir inte mindre beklämmande av hans chefers förklaringar till affärsidén, som att det var meningen att skrattet skulle fastna i halsen. Det som gick snett var alltså, enligt cheferna, att det (skrattet) inte fastnade.
Men hur länge var det tänkt att man skulle skratta? 

I rollen som ångerfull vill nu Schulman skapa en debatt om mobbning på nätet. Det låter självfallet bra och ånger är dessutom en vedertagen affärsidé. När någon nyktrat till och slutat missbruka ett eller annat ska de prompt ut i skolor och till arbetsplatser för att hålla föredrag.
Forseke har en bit kvar innan hon kan ansluta till jag-ångrar-mitt-beteende-cirkusen. Men hon lär redan ha en given plats i panelen på de ständigt pågående seminarierna kring ”ledarskap” och, varför inte, etik?